Louis Alexandre de Bourbon, född 6 juni 1678 på Château de Clagny, död 1 december 1737, var en fransk amiral. Han var utomäktenskaplig son till kung Ludvig XIV av Frankrike och Madame de Montespan och hade titeln greve av Toulouse, under vilken han är mest känd, från 1681, samt hertig av Penthièvre (1697), hertig d'Arc, hertig de Châteauvillain och hertig de Rambouillet (1711).

Biografi

Han utnämndes till storamiral av Frankrike vid fem års ålder. Gift 1723 med Marie Victoire de Noailles; farfar till Louise Marie Adelaide av Bourbon och därmed morfarsfar till kung Ludvig Filip.

Han blev liksom sin syster Françoise-Marie de Bourbon omhändertagen av Mme de Monchevreuil. År 1681 blev han erkänd, legitimerad, och fick då titeln greve av Toulouse; 1683 blev han storamiral av Frankrike och 1684 löjtnant och fick ett regemente namngett efter sig. Han blev guvernör av Guyenne 1689, guvernör av Bretagne 1695 och slutligen marskalk av Frankrike vid 18 års ålder 1696; året därpå blev han kommendör i armén. Han deltog i Spanska tronföljdskriget med uppgiften att försvara Sicilien, och kommenderade franska flottan i Slaget vid Málaga 1704.

Louis Alexandre träffade ofta sin mor även efter att hon hade fått lämna hovet, och han höll sams med båda sina systrar trots att de ofta låg i konflikt. Precis som sina systrar undvek han dock sin brors och sin svägerskas politiska intriger. Vid moderns död 1707 förbjöds han och hans syskon att bära sorg, men sörjde ändå privat. Kort före sin död 1715 förklarade Ludvig XIV honom och hans bror arvsberättigade till tronen och med rätt att fungera som ställföreträdande regenter för Ludvig XV. Efter Ludvig XIV:s död blev dock hans testamente upphävt av Parisparlamentet på begäran av hertig Filip av Orléans, Hertig av Orléans, Regent av Frankrike, som i stället blev regent för Ludvig XV. Han var marinminister 1715-1722.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Louis Alexandre de Bourbon.

Maria Amalia Teresa av Sicilien och Neapel, (franska: Marie-Amelie), född 26 april 1782, död 24 mars 1866, var en fransk drottning, gift med kung Ludvig Filip I av Frankrike. Hon var drottning 1830–1848 och blev Frankrikes sista drottning. Efter henne hade dock Eugénie av Frankrike samma ställning, men då med titeln kejsarinna.

Tidigt liv

Maria Amalia var dotter till Maria Karolina av Österrike och Ferdinand IV av Neapel. Hennes mor och hennes moster, Frankrikes drottning Marie-Antoinette, bestämde tidigt att hon skulle gifta sig med sin kusin, Frankrikes tronföljare Louis Joseph, och hon uppfostrades till att bli fransk drottning. Den franska tronföljaren avled dock 1789. Inga övriga äktenskapspartier gjordes upp, och Maria Amalias plats ansågs vara att fungera som sin mors stöd.

Hon åtföljde sin familj då denna flydde till Sicilien under brittiskt beskydd 1798 sedan Neapel gjort uppror och därefter erövrats av fransmännen. Upproret slogs ned året därpå. År 1800 följde Maria Amalia, hennes systrar och bror Leopold med sin mor på hennes besök i Wien. I Österrike förälskade sig ärkehertig Anton i henne, men han var bestämd att bli präst. Ett äktenskap med den spanske tronföljaren föreslogs, men i slutändan blev i stället hennes syster Antonia utvald. Maria Amalia, hennes mor och syskon återvände inte till Neapel förrän 1802. Hon hade ett spänt förhållande till sin svägerska Maria Isabella, som uppfattades som okultiverad, något hon utan framgång försökte förändra.

När Napoleon erövrade Neapel permanent 1806 bosatte hon sig en andra gång med sin familj i Palermo på Sicilien, då under brittiskt beskydd. I juli 1809 besökte den franske prinsen Ludvig Filip, hertig av Orléans, Sicilien och framförde ett frieri. Trots hennes mors avsky för hans far, som hon betraktade som medskyldig till hennes syster Marie-Antoinettes avrättning, gav hon sitt tillstånd sedan han förklarat sig vilja sona sin fars fel och efter ett långt samtal i enrum, då han på hennes begäran fick svara på alla hennes frågor om revolutionen. Vigseln ägde rum i kungens sovrum i Palermo 25 november 1809, och var kontroversiellt i Europa på grund av brudens ställning som systerdotter till den kvinna som brudgummens far ansågs ha medverkat till att avrätta.

Maria Amalia beskrivs som mild, älskvärd, allvarlig och mycket religiös, och hennes relation till Ludvig Filip beskrivs som lycklig och harmonisk. Paret levde på brittiska bidrag på det av britterna ockuperade Sicilien, i palatset Palazzo Orléans i Palermo, som de fått i gåva av hennes far. Snart flyttade Ludvig Filips syster Adelaide av Bourbon-Orléans in till dem, men Adelaide och Maria Amalia beskrivs som vänner, förenade i sin gemensamma kärlek till brodern respektive maken.

Hertiginna av Orléans

År 1814 föll Napoleon från makten, dynastin Bourbon återinsattes på den franska tronen. Hennes makes gren av släkten återfick sin egendom av Ludvig XVIII, och familjen bosatte sig i Paris. Vid Napoleons återkomst under de hundra dagarna 1815 flydde de till England, där de levde i Orleans House i Twickenham. De fick tillstånd att återvända till Paris år 1817, och familjen var därefter bosatt i Palais Royal i Paris under vintern och på slottet Eu i Normandie under sommaren.

Under Ludvig XVIII:s regeringstid blev hennes make utstött från hovet av Marie Therese av Frankrike på grund av den roll hans far hade spelat under franska revolutionen, men Marie Therese och Maria Amalia blev personliga vänner. Ludvig Filip gjorde Palais Royal till ett centrum för societetslivet i Paris. Hovet uppfattades som för stelt och tråkigt på grund av den förrevolutionära etikett som rådde där, medan festerna hos Orléans blev berömda och tävlade med dem som gavs av hertiginnan de Berry. Maria Amalia beskrivs dock som tyst och diskret, och det var snarare hennes svägerska Adelaide, Ludvig Filips syster, som spelade rollen av värdinna.

Karl X, som tillträdde tronen 1824, förespråkade en försoningspolitik mellan de båda släktgrenarna, som därefter åt middag med varandra en gång i månaden. År 1825 besökte Maria Amalia sin syster och dennas make, kungen av Sardinien, tillsammans med sin man i Chambery. I maj 1830 tog hon emot sin bror och svägerska, kungen och drottningen av Bägge Sicilierna i Palais Royal tillsammans med den franske kungen, ett av de sista högtiderna under Karl X:s regim med en konsert följd av en bal.

Drottning

Maria Amalia blev Frankrikes drottning när Ludvig Filip besteg tronen efter julirevolutionen 1830. Hon var enligt uppgift förfärad och generad över att hennes make hade gått med på att bli en konstitutionell monark och överta tronen från sina egna släktingar, den äldre grenen av familjen Bourbon, och då hon fick nyheten ska hon ha sagt: "En sådan katastrof!" Orsaken var inte enbart hennes konservativa politiska principer, utan också för att hon sörjde över att behöva överge ett privat familjeliv.

När julirevolutionen bröt ut i Paris 1830 befann sig familjen Orléans på sin lantegendom Neuilly. Maria Amalia var förtvivlad över revolutionen, medan hennes svägerska Adelaide uppmuntrade Ludvig Filip att inta platsen som ledare för den liberala oppositionen mellan absolut monarki och republik, och erbjuda sig som kandidat för en konstitutionell monarki. Då rykten cirkulerade om att rojalisterna planerade att tillfångata Ludvig Filip, flydde han till Raincy och barnen skickades till Villiers-Coterets, medan däremot Maria Amalia och hennes svägerska Adelaide stannade kvar på Neuilly.

När en delegation bestående av bland annat Thiers anlände till Neuilly och erbjud Ludvig Filip kronan, avvisade Maria Amalia förslaget som en förolämpning till en hederlig man som hennes make, som aldrig skulle begå ett sådant förräderi mot sin egen släkt. Adelaide däremot svarade att hennes bror av kärlek till sitt land skulle acceptera även platsen som president för att förhindra anarki, och Thiers accepterade då Adelaides svar som det slutliga svaret, framför Maria Amalias. Strax därefter kallades Ludvig Filip till Paris där parlamentet öppet erbjöd honom kronan, ett erbjudande han accepterade. Han ska ha accepterat förslaget till stor del på grund av Adelaide. När Maria Amalia fick höra att Ludvig Filip hade accepterat kronan ska hon ha brustit i gråt och sagt att han skulle bli kallad usurpator. Hon vägrade också att återvända till Paris i öppen vagn för att undvika att ge ett intryck av triumf, och då hon väl infann sig uppmärksammades det att hon var rödögd.

Maria Amalia ska ha accepterat kronan med motvilja och förklarat att det var en törnekrona, men att när Gud trots allt givit dem den, var det deras plikt att göra det bästa av situationen och även deras plikt att behålla den. Vid julirevolutionen behölls adliga och kungliga titlar enbart som rena hederstitlar för tilltal, och varken Ludvig Filip eller Maria Amalia blev någonsin krönta.

Maria Amalia hade aldrig någonting att göra med politik, utan fortsatte att ägna sin tid enbart åt familjelivet även sedan hon blivit drottning. Hon ska medvetet ha avstått från alla politiska handlingar, dels på grund av det varnande exempel för politiskt aktiva kvinnor som utgjordes av Marie-Antoinette och den nya fientligheten mot politiskt aktiva kvinnor i Frankrike, men också för att det inte överensstämde med hennes personliga syn på monarkin och för äktenskapet för en gemål att lägga sig i statens affärer eller en hustru att lägga sig i makens göromål.

När Marie Caroline av Neapel gjorde sitt kuppförsök och fängslades på Blaye, sände hon en ansökan till Maria Amalia, men hon vägrade att ta emot den. Hon vägrade också att ta emot Marie Carolines anhängare Mesnards begäran om att få besöka Marie Caroline. Maria Amalia var konservativ och starkt religiös, och den medvetenhet som fanns om hennes åsikter lugnade konservativa rojalister som kritiserade hennes make för att vara för demokratisk.Den kvinna i familjen som verkligen hade politiskt inflytande under Ludvig Filips regeringstid var i stället hans syster.

Ludvig Filip undvek av politiska skäl formell representation och hovliv så mycket som möjligt i sin strävan efter att upprätthålla ett borgerligt demokratiskt intryck, och kungafamiljen levde därför ett för kungahus relativt diskret nedtonat och borgerligt familjeliv i Tuilerierna med förenklad etikett, få större högtider och sparsam representation. Maria Amalia hade inte desto mindre ett separat hov, och hennes favorithovdam var Madame de Montjoie. Hon brevväxlade med sina barn då de var frånvarande, och var särskilt fäst vid sin son Nemours.

Maria Amalia utförde värdigt sina representationsuppgifter och blev känd för sin personliga anspråkslöshet, sitt enkla liv och sin välgörenhet. Varje dag sades hon sy kläder åt de fattiga tillsammans med sina döttrar och senare svärdöttrar, och hon ägnade en stor del av dagen åt att tillsammans med sina sekreterare ta emot, läsa och besvara petitioner om allmosor: i sammanhanget brukar ofta nämnas, att av den summa på 500 000 franc hon mottog för sina personliga utgifter, brukade hon spendera 400 000 på allmosor. En annan sak som brukar nämnas är att hon gav allmosor till behövande oavsett deras politiska eller religiösa övertygelser.

Hennes äldste sons död år 1842 innebar en kris som ändrade hennes vanor. Hennes hår ska ha vitnat efter detta, hon fördjupade sig i religionen, alla former av fester upphörde vid hovet och hon förbjöd sina svärdöttrar att lämna palatset utan tillstånd. Den enda svärdottern som motsatte sig denna övervakning var hennes äldste sons änka, till vilken hon alltid hade sämst relation på grund av dennas protestantiska tro och politiska ambitioner. Åren 1842 och 1843 tog hon emot drottning Viktoria av Storbritannien under dennas statsbesök på slottet Eu i Normandie. Hon följde dock inte med då Ludvig Filip gjorde sitt svarsbesök i Storbritannien 1844.

Under revolutionen 1848 gjorde Maria Amalia sitt kanske enda försök att påverka maken politiskt. Medan upplopp utbröt på gatorna, lade sig Ludvig Filip på en soffa, oförmögen att agera. Maria Amalia uppmanade honom då att ta kontrollen över nationalgardet och strida för sin tron, och lade till att hon, deras döttrar, svärdöttrar och barnbarn skulle ställa sig på balkongen och se honom vinna eller dö. Ludvig Filip svarade henne dock endast med att hon skulle lita till hans omdöme. När mobben senare tågade mot Tuilerierna, där kungafamiljen satt och åt middag, övertalades Ludvig Filip av sina ministrar att fly. Han abdikerade till förmån för sin sonson greven av Paris, och lämnade kvar denne och dennes mor och bror i Tuilerierna under beskydd av Nemours, som förde dem till nationalförsamlingen. Då det före detta kungaparet lämnade palatset, vände sig Maria Amalia om mot minister Thiers och utbrast: "Åh Monsieur, ni var inte värdiga en sådan konung!"

Familjen fick vänta ett tag innan de lyckades få tag på hästar och vagn. Vagnen kom iväg under kaotiska omständigheter och skott ska ha riktats mot följet. Sällskapet färdades först till St. Cloud och därefter till Dreux, där de delade på sig och fortsatte var för sig mot England. Kungaparets söner Aumale och Joinville var redan utomlands när revolutionen bröt ut, medan deras son Montpensier, deras svärdotter Nemours och deras sex barnbarn följde dem i samma vagn. Deras dotter Clementine och hennes make var också närvarande, men de fick inte plats i vagnen utan tog sig till järnvägen till fots och lämnade Paris med tåg.

Det före detta kungaparet levde under en vecka gömda i en väns stuga i Honfleur, innan de smugglades ut via Le Havre över kanalen till Newhaven i England.

Senare liv

Efter revolutionen 1848 lämnade hon och Ludvig Filip Frankrike och bosatte sig som gäster hos drottning Viktoria på Claremont House i Surrey i England under namnet greven och grevinnan de Neuilly. Paret ska ha bemötts med allmän respekt i England, och en känd incident är hur allmänheten tog av sig hattarna för dem under deras färd genom landet. Claremont House tillhörde engelska kronan men nyttjanderätten tillhörde deras svärson, Leopold I av Belgien, på livstid sedan hans tidigare äktenskap med den brittiska tronföljaren Charlotte. De saknade ekonomiska problem eftersom den franska staten motsatte sig konfiskation av deras privata egendom, och det franska parlamentet godkände även deras vistelse i England på villkor att England erkände alla framtida franska regeringar som legitima. Däremot blev alla medlemmar av familjen Orléans landsförvisade på livstid. 1852 förklarade Napoleon III att all familjens egendom i Frankrike måste säljas för att inte konfiskeras av staten.

Maria Amalia blev änka 1850. Hon levde ett liv ägnat familjen på Claremont, där hon bodde tillsammans med sina söner Nemours och Joinville och deras familjer, medan hennes son Aumale med familj och hennes före detta svärdotter Orléans snart bosatte sig i Twickenham respektive Esher i närheten. Hon besökte sin son Montpensier i Spanien 1853. Maria Amalia hade från början ansett att Ludvig Filip inte hade rätt till tronen, och hon stödde sin son Nemours i hans förhandlingar med den äldre grenen Bourbons överhuvud greven av Chambord 1853, som handlade om att erkänna deras rättigheter framför familjen Orléans: greven av Chambord besökte henne också i England 1862. I den åsikten hade hon inte stöd från sin före detta svärdotter Orléans, vars son hade Orléansgrenens främsta anspråk.

I England beundrades Maria Amalia på grund av sin resignation, sitt lugna familjeliv och sin starka hängivenhet för religion, vilket då tillhörde det samtida kvinnoidealet. Maria Amalia bad på sin dödsbädd sin son om att inskriptionen på hennes grav skulle ge henne titeln "hertiginna av Orléans" i stället för drottning. När hon fick svaret: "Men mamma, du kan inte utplåna historien", utbrast hon: "Tyvärr, Fransmännens drottning!"

Barn

1. Ferdinand Filip (1810–1842), hertig av Orléans 1830–1842
2. Marie Louise (1812–1850), gift med Leopold I av Belgien
3. Marie (1813–1839), gift med Alexander av Württemberg
4. Ludvig Karl (1814–1896)
5. Francisca (1816–1818)
6. Clémentine (1817–1907), gift med August Ludwig av Sachsen-Coburg-Gotha
7. François (1818–1900)
8. Karl (1820–1828)
9. Henri (1822–1897)
10. Antoine (1824–1890)

Anfäder

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ungerskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

• Nagel, Susan. " Marie-Therese, Child of Terror: The Fate of Marie-Antoinette's Daughter ". NY: Bloomsbury, 2008. ISBN 1-59691-057-7
• Justin C. Vovk (2009). In Destiny's Hands: Five Tragic Rulers, Children of Maria Theresa (1). ISBN 978-0-557-06021-4
• Dyson, C. C: The life of Marie Amélie last queen of the French, 1782-1866. With some account of the principal personages at the courts of Naples and France in her time, and of the careers of her sons and daughters , 1910

Externa länkar

• http://www.gutenberg.org/files/14194/14194-h/14194-h.htm#Chapter II

Victoria av Sachsen-Coburg-Gotha, född 14 februari 1822, död 10 december 1857, var en fransk prinsessa; gift med den franske prinsen hertig Ludvig Karl av Nemours.

Biografi

Victoria var dotter till Ferdinand av Sachsen-Coburg-Saalfeld och brorsdotter till kung Leopold I av Belgien. Hon var kusin och barndomsvän med drottning Viktoria I av Storbritannien, som hon ofta besökte, och hon dekorerades av denna med Marie Louise-orden.

Viktoria presenterades för Ludvig vid det belgiska hovet, som han besökte som gäst hos sin syster, Belgiens drottning. Äktenskapet beskrivs inte som politiskt arrangerat. Hennes blivande svärmor, som befann sig i Bryssel när förhandlingarna om äktenskapet pågick, rekommenderade äktenskapet av rent emotionella skäl.

Parlamentet godkände inte ett utökat underhåll till Nemours, och inget högtidligt bröllop hölls. Vigseln skedde därför privat på slottet i S:t Cloud 27 april 1840. Några dagar senare presenterades hon vid hovet vid kungens födelsedagsfest, och därefter tillbringade de sin smekmånad i England hos hennes kusin, drottning Viktoria. Paret fick slottet Château de Rambouillet som sitt residens. Viktoria omtalades i Paris för sin skönhet.

Under februarirevolutionen 1848 befann hon sig på plats i Tuilerierna när hennes svärfar abdikerade, och tvingades fly med sina svärföräldrar från Paris medan hennes make stannade kvar för att ta hand om hennes svägerska. Sällskapet delade på sig i Dreux, där Victoria eskorterades till Avranches och vidare till England av sin svåger Montpensier. I England bosatte sig paret hos hennes svärföräldrar på Claremont House.

Victoria avled hastigt i barnsängsfeber och Henri Chapu skulpterade hennes gravvård.

Barn

• Gaston av Orléans, greve av Eu Louis Philippe Marie Ferdinand Gaston (1842–1922); gift 1864 med Isabella av Brasilien (1846–1921).
• Ferdinand Philippe, hertig d'Alençon (1844–1910); gift 1868 med Sophie, hertiginna i Bayern (1847–1897)
• Marguerite Adélaide Marie (1846–1893); gift 1872 med furst Wladislaw Czartoryski (1828–1894)
• Blanche Marie Amélie Caroline Louise Victoire (1857–1932)

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Victoria av Sachsen-Coburg-Gotha.

Louise Marie Adelaide av Bourbon, född 13 mars 1753, död 23 juni 1821, var en fransk prinsessa; hertiginna av Orleans som gift med hertig Louis Philippe d'Orléans, och mor till kung Ludvig Filip I av Frankrike.

Biografi

Tidigt liv

Hon var dotter till Louis Jean Marie de Bourbon, hertig av Penthièvre, som var sonson till Ludvig XIV genom dennes illegitima son Louis Alexandre de Bourbon (greve av Toulouse), och den italienska prinsessan Maria Theresa Felicitas av Modena. Hennes bror var gift med den berömda prinsessan de Lamballe. När hennes bror år 1768 avled utan arvingar, blev hon den sista medlemmen av familjen Bourbon-Penthièvre, och den rikaste arvtagerskan i Frankrike före revolutionen. Hon fick en typisk uppfostran för kvinnliga medlemmar av aristokratin, först av en guvernant och därefter i en klosterskola, Abbaye de Montmartre i Paris. Hennes far, som var en känd filantrop, uppfostrade henne också till att bedriva välgörenhet.

Äktenskap

Hennes äktenskap med arvtagaren av huset Orléans, en sidogren av det franska kungahuset, arrangerades av hennes socialt ambitiöse far, som ville bli accepterad som en medlem av kungahuset. Hennes tilltänkte svärfar avvisade initialt förslaget, eftersom hennes familj var en illegitim gren av kungahuset medan huset Orléans var legitim, men sedan hon tack vare sin brors död blev ensam arvtagare till Frankrikes kanske största privatförmögenhet, accepterades förslaget. Ludvig XV, som ville förhindra en sådan stor förmögenhet från att komma under familjen Orléans kontroll, avrådde hennes far från äktenskapet med motiveringen att hennes blivande make var en utsvävande libertin och att hon knappast skulle bli lycklig. Vigseln ägde dock rum på slottet i Versailles 5 april 1769 i närvaro av medlemmar av kungahuset, och paret bosatte sig därefter i Palais Royal i Paris. Maken efterträdde sin far som hertig av Orléans 1785.

Äktenskapet blev olyckligt och förorsakade Louise en långvarig depression. Maken påbörjade 1772 ett förhållande med den demokratiska författaren Félicité de Genlis, som 1779 blev deras barns guvernant och som uppfostrade dem separat från föräldrarna i Dames de Bellechasse. Såväl maken som de Genlis var anhängare av radikala demokratiska värden, medan Marie Adelaide själv var konservativ, och de Genlis uppfostrade hennes barn enligt radikala idéer, något som fjärmade dem från Marie Adelaide och gav upphov till konflikter.

Franska revolutionen

Efter franska revolutionens utbrott inträdde en definitiv brytning med både hennes barn och hennes make, när hennes äldste son blev medlem i den radikala Jakobinklubben, och hennes make blev känd som Philippe Egalité för sitt stöd för republiken och revolutionen. Vid denna tid kommunicerade paret enbart via skrift.

I april 1791 separerade hon slutligen från sin make och flyttade till sin far i slottet château de Bizy i Normandie. 1792 mördades hennes före detta svägerska prinsessan de Lamballe under septembermorden i Paris. Samma år sände hennes make deras dotter och Félicité de Genlis till Schweiz. I mars 1793 emigrerade hennes äldste son och sökte asyl hos Frankrikes fiende Österrike. Detta resulterade i att regeringen i april utfärdade en arresteringsorder för samtliga medlemmar av familjen Orléans, något som ledde till att hennes make och hennes två yngre söner blev arresterade och fängslade. Marie Adelaide själv blev av hälsoskäl satt i husarrest hos sin far, som vid denna tid dog en naturlig död, sedan han avstått halva sin förmögenhet till staten. Även Marie Adelaides förmögenhet konfiskerades.

Efter hennes makes avrättning i november 1793 överfördes Marie Adelaide, som nu var känd som "Veuve Égalité", till Luxemburgpalatset i Paris, som då tjänstgjorde som politiskt fängelse. Hon mötte där den fängslade politikern Jacques-Marie Rouzet, som blev hennes älskare, och som hon sedan levde med i resten av sitt liv. Marie Adelaide var nära att bli avrättad, men överlevde Robespierres och skräckväldets fall 1794, och överfördes då till Pension Bellhomme, ett lyxfängelse för de rika. Hennes älskare Rouzet, som blev medlem av Femhundrarådet efter skräckväldets fall, lyckades år 1796 utverka hennes och hennes två yngre söners frigivning. Hon fick dock inte träffa sina söner igen, eftersom de hade släppts fria enbart på villkor att de omedelbart utvisades till USA. Själv blev hon efter frigivningen sambo med Rozet i Paris.

Senare liv

År 1797 utvisades alla medlemmar av det före detta kungahuset från Frankrike, och Marie Adelaide emigrerade till Spanien tillsammans med Rouzet och hennes svägerska Bathilde av Orléans. Rouzet skulle officiellt enbart eskortera henne till gränsen, men han följde efter henne i hemlighet, och de levde sedan tillsammans som sambo, han officiellt som hennes sekreterare. Hon gav honom titeln greve de Folmont. 1801 återsåg hon sin dotter, som kom för att bo med henne. Paret tvingades fly från Spanien till Menorca under Napoleons invasion 1808. Hon närvarade på sin äldste sons önskan på hans bröllop med Maria Amalia av Sicilien och Neapel i Palermo på Sicilien 25 november 1809, och levde sedan där i två år innan hon efter en konflikt med sin son återvände till Menorca med Rouzet, medan hennes dotter stannade kvar.

Marie Adelaide och Rouzet återvände till Frankrike efter Napoleons fall 1814. De varken flydde eller stördes av Napoleons tillfälliga återkomst till makten under de hundra dagarna 1815. Marie Adelaide arbetade för att få tillbaka sin förmögenhet, något hon också slutligen lyckades med. Ett år efter hennes sambo Rouzets död 1820 avled hon i bröstcancer.

Referenser

• Joan Haslip (1991). Marie Antoinette. Stockholm: Norstedts Förlag AB. ISBN 91-1-893802-7

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Louise Marie Adelaide av Bourbon.