Marie Rée, 1835, död 1900, var en dansk redaktör och tidningsutgivare. Hon utgav Aalborg Stiftstidende från 1868.

Hon gifte sig med Bernhard Rée 1852 och övertog tidningen efter hans död 1868 i kompanjonskap med Jensine Borch, och efter dennas död 1872 skötte hon tidningen ensam. Tidningen var under hennes tid en viktig röst i den politiska debatten genom hennes stöd för Venstre (Danmark) och kvinnlig rösträtt.

Källor

Lou Andreas-Salomé, född Louise von Salomé (ryska Луиза Густавовна Саломе) 12 februari 1861 i Sankt Petersburg, död 5 februari 1937 i Göttingen, var en ryskfödd författare och psykoanalytiker.

Lou von Salomé studerade i Zürich och gifte sig 1887 med Friedrich Carl Andreas, senare professor i iranistik i Göttingen. Utan att vara engagerad i någon feministisk rörelse skrev hon romaner, noveller, dikter, essäer och kritik utifrån den fria kvinnans tankevärld och kan därför ses som en av förmödrarna för kvinnans frigörelse. Hon utbildade sig till psykoanalytiker hos Freud och hade en egen mottagning i Göttingen. Hennes breda intellektuella intressen ledde till kontakter med många av tidens västeuropeiska tänkare och konstnärer, bland andra Malwida von Meysenbug, Helene Stöcker, Rosa Mayreder, Hulda Garborg, och Ellen Key, likväl som Nietzsche, Wagner, Freud och Rilke.

Biografi

Barndom, ungdom, studier

Modern Louise von Salomé (née Wilm) (1823–1913) var av nordtysk-dansk härkomst. Fadern Gustav Ludwig von Salóme (1807–1878) stammade från sydfranska hugenotter och kom till S:t Petersburg med sin familj 1810. De gifte sig 1844 och dottern Louise föddes den 12 februari 1861 i S:t Petersburg som enda flicka och yngsta barn av sex. Hon växte upp som sin fars favorit i en välmående och kulturellt mångsidig familj, där det talades tre språk: tyska, franska och ryska. Liksom sina bröder fick hon en gedigen utbildning. Hennes biografer finner grunden till hennes starka intellektuella nyfikenhet, hennes inre säkerhet och hennes självständighet i umgänget med  betydelsefulla män i den lyckliga och uppmuntrande barndomen. Strax före sin död beskrev hon sin känsla inför livet: ”Ske vad vill med mig – jag förlorar aldrig vissheten om att bakom mig finns armar som är öppna att ta emot mig.”

Sin första intellektuella kamp förde hon som 16-åring, då hon väckte upprördhet i sin strängt protestantiska familj genom att vägrad låta sig konfirmeras av Hermann Dalton, den ortodoxt protestantiske pastorn i församlingen, och begärde utträde ur kyrkan. Vid 18 års ålder fascinerades hon av en annan protestantisk pastors predikningar, holländaren Hendrik Gillot, som i S:t Petersburg ansågs vara motsatsen till Dalton. Efter att hon på egen hand sökt upp honom, antog Gillot henne som sin elev och samtalade med henne om filosofiska, litterära och religiösa teman. I hennes anteckningsböcker finns dessa omfångsrika samtal nerskrivna. Här finns bland annat jämförande religionshistoria, religionsfenomenologi, dogmatism, messianska föreställningar i Gamla testamentet, filosofi, logik och metafysik; den franska teatern före Corneille, klassisk fransk litteratur, Descartes och Pascal; Schiller, Kant och Kierkegaard, Rousseau, Voltaire, Leibniz, Fichte och Schopenhauer. Med dessa studier skapades grunden till hennes omfattande bildning liksom till hennes snabba uppfattningsförmåga, som senare gjorde stort intryck på hennes samtalspartners.

Gillot var 25 år äldre än hon, gift, och hade två barn. Han ville skilja sig för att gifta sig med sin elev. Men Lou avböjde, hon var inte intresserad av äktenskap och ett sexuellt förhållande. Men de fortsatte vara vänner. Med Gillot reste hon till Holland, där hon lät sig konfirmeras av honom – annars hade hon inte kunnat få något pass – och döptes av honom till Lou.

Många av de män hon mötte genom livet kom att närma sig henne utifrån ett sexuellt intresse, men hon sökte framför allt intellektuellt utbyte med dem.

Efter faderns död (1879) flyttade Lou med modern hösten 1880 till Zürich. Vid universitetet i Zürich, där man som få högskolor vid denna tid även antog kvinnliga studenter, studerade hon filosofi (logik, filosofins historia, antik filosofi och psykologi), teologi (dogmatik) och konsthistoria. En lungsjukdom tvingade henne att avsluta studierna för att leva i ett varmare klimat. I februari 1882 anlände mor och dotter till Rom.

Treenigheten med Paul Rée och Friedrich Nietzsche

Via ett rekommendationsbrev fick Lou von Salomé kontakt med vänkretsen kring författaren Malwida von Meysenbug, som hade utvisats från Berlin på grund av sin öppna sympati för 1848 års revolutionärer. Von Meysenbug hade i Rom i den berlinska salongstraditionen etablerat en grupp konstnärer och intellektuella, med bland annat filosofen Paul Rée, Friedrich Nietzsches vän, och Nietzsche själv. Rée förälskade sig  i Lou von Salomé, bad om hennes hand och blev avvisad, men mellan dem utvecklades en varm gemenskap. När Nietzsche kom till Rom i april 1882 var han via Rées entusiastiska brev förberedd på mötet med von Salomé. Också han tjusades av ”den unga ryskan” och erbjöd henne äktenskap. Även han blev tillbakavisad. Han förblev dock högst välkommen som vän, lärare och samtalspartner.

Under tiden hade von Salomé utformat en önskebild av en intensiv arbetsgemenskap, den av henne så kallade ”treenigheten” med Nietzsche, Rée och sig själv. Man skulle leva tillsammans i vänskap, man skulle studera, skriva och diskutera. Idealföreställningen om Treenigheten, som ivrigt diskuterades av de tre, blev dock inte förverkligad. Den föll på de båda männens svartsjuka. I brev till sin sekreterare Peter Gast skrev Nietzsche: "Lou är skarpsinnig som en örn, och modig som ett lejon. /.../ Vi är vänner och jag håller den flickans förtroende för heligt." Men efter Lous avslag på hans frieri vändes hans kärlek till förakt: "Denna torra, smutsiga, illaluktande apa med lösbröst..."

Äktenskapet

Lou von Salomé och Rée levde tillsammans "som bror och syster" i Berlin 1882-1885 innan hon lärde känna orientalisten Friedrich Carl Andreas. Han var femton år äldre än hon och fast besluten att gifta sig med henne. Sin avsikt underströk han med ett självmordsförsök inför hennes ögon. Efter lång inre kamp gav hon efter och de gifte sig 1887, men hon ställde krav: hon ville inte ha en sexuell relation med sin man. Varför Andreas accepterade detta är inte känt. Ifall han hoppades – vilket man ofta antar – att hon inte menade allvar, blev han besviken. Under de första äktenskapsåren uppstod upprepade svartsjukescener på grund av hennes relationer till andra män. Men Andreas vägrade skilja sig. I Berlin levde paret i olika våningar och ibland hade Andreas en minimal inkomst, så de lika ringa inkomster som hans författande fru drog in behövdes.

Lou Andreas Salomés liv bestod av en konventionell, borgerlig del med make, hustruförpliktelser och intellektuellt arbete – och en annan del där hon varken accepterade plikter eller fasta förbindelser och ibland reste iväg tillsammans med sina älskare. Samtidigt förebrådde hon sin man hans relation till hushållerskan Marie, men hon tog också hand om det barn som relationen ledde till efter det att modern tidigt dött. Senare satte hon in flickan som huvudarvinge.

På sikt visade sig det motsägelsefulla äktenskapet vara oväntat hållbart. Efter att Friedrich Carl Andreas fått en tjänst vid Göttingens universitet levde paret där i eget hus, Loufried. Han bodde med hushållerskan på bottenvåningen, hon i våningen ovanför. När hon var i Göttingen skötte hon trädgården, odlade grönsaker och höll sig med hönor men fortsatte samtidigt leva ett oavhängigt, resande liv. I hennes dagböcker verkar denna tid, särskilt relationen till maken, mera avspänd än tidigare.

Berlin-kretsen

I Berlin bestod vänskapskretsen huvudsakligen av vetenskapsmän – vänner och kollegor till Rée. Lou Andreas-Salomé var enda kvinna i denna krets, där hon deltog i filosofiska och naturvetenskapliga diskussioner. År 1885 kom hennes första bok ut, Im Kampf um Gott, under pseudonymen Henri Lou. Temat var: Vad händer när människan förlorar sin tro? Problemet hade sysselsatt henne ända sedan tidiga ungdomen. Kritiken var positiv och pseudonymen blev snabbt genomskådad, vilket gjorde henne känd i vidare kretsar i Berlin.

Äktenskapet gav henne tillgång till flera grupper med författare, konstnärer och teaterliv, där hon bland andra träffade August Strindberg. I en av dessa grupper väcktes Lous intresse för Henrik Ibsen och hans tankar kring hur ett äktenskap bör vara för att även kvinnans självförverkligande ska få plats.

Friedrich Pineles

En person som tycks ha haft långvarig stor betydelse för Lou är den wienske läkaren Dr Friedrich Pineles. Han var liksom alla i Lous närhet förutom läkare en beläst och kultiverad man med stort intresse för nervsystemet. Han var en av sju studenter som deltog i Freuds seminarium om neuroser vintern 1895-96. Lou Andreas-Salomé och Friedrich Pineles möttes 1895 och gjorde många resor tillsammans under ett tiotal år. År 1902 blev Lou gravid med Pineles men fick missfall. Detta tycks ha varit hennes första verkliga kärleksrelation.

Rainer Maria Rilke

Rainer Maria Rilke levde i München och hade viss framgång med sina dikter och berättelser. På våren 1897 träffade Lou Andreas-Salomé Rilke i München. Då visste hon inte om att han redan sänt henne ett antal anonyma brev med bifogade dikter. Nu försäkrade han henne att han var överväldigad av hennes religionsfilosofiska essä Jesus der Jude, han läste sina dikter för henne och tillägnade henne en egen. Snart hade han framgång med sin intensiva uppvaktning.

De tillbringade några sommarmånader i Wolfratshausen nära München och när Lou Andreas-Salomé vände tillbaka till Berlin följde Rilke med. Han var 21 år, Andreas-Salomé 36. Även hon var förälskad men behöll, sin vana trogen, kontrollen över situationen. Hon manade honom att arbeta på sitt språkliga uttryck, som hon fann patetiskt. Hon introducerade Nietzsches tänkande för honom och fick honom intresserad av sitt hemland, Ryssland. Han lärde sig ryska och började läsa Turgenjev och Tolstoj i original.

De träffades huvudsakligen i det äkta paret Andreas-Salomés lägenhet, där Lou hade sitt arbetsrum i köket och hennes make arbetade i vardagsrummet. Andreas-Salomé kunde snart notera att den unge, psykiskt labile diktaren blev alltmer beroende av henne – en enligt henne icke önskvärd utveckling.

Relationen tärde på henne och i hennes dagböcker finns bland annat nertecknat: ”Vad jag önskar av det kommande året, vad jag behöver, är stillhet, mer ensamhet...” Den 26 februari 1901 skrev hon sitt avskedsbrev till honom och därefter diktade Rilke om henne:

De förblev vänner ända till Rilkes död år 1926. I sin minnesruna över Lou Andreas-Salomé år 1937 skrev Sigmund Freud att hon "samtidigt var musa och omtänksam mor för den i livet ganska hjälplöse diktaren Rainer Maria Rilke”.

Freud och psykoanalysen

Vid ett besök i Sverige mötte Lou Andreas-Salomé psykoanalytikern Poul Bjerre. När han 1911 for till Weimar för en kongress i den internationella psykoanalytiska föreningen följde hon med och träffade där för första gången Sigmund Freud. Under de följande 25 åren blev han en viktig person för henne. Hon hoppades att psykoanalysen – med Freud som fadersfigur – skulle kunna ge henne förståelse för sin egen själ. Hon levde i flera omgångar i Wien, där hon följde Freuds föreläsningar och deltog i hans ”onsdagssessioner” och ”lördagsseminarier”. Hon deltog också – med Freuds godkännande – i Alfred Adlers diskussionsaftnar. Med sin förening för individualpsykologi hade Adler 1911 distanserat sig från Freuds psykoanalytiska skola och grundat en egen djuppsykologisk skola.

Sigmund Freud uppskattade sin elev. Hon blev för honom en högt uppskattad diskussionspartner med sin vetgirighet och sin nyfikenhet på och sökandet efter förståelse av mänskliga beteenden. Freud accepterade hennes sätt att självständigt tolka psykoanalysen i poetisk och litterär form, och utnämnde henne till psykoanalytiker. Han ansåg henne vara ”psykoanalysens diktare” medan han själv skrev prosa.

Nu öppnades den psykoanalytiska världen för Andreas-Salomé. Hon skrev uppsatser för den psykoanalytiska tidskriften Imago och gästtalade 1913 vid den psykoanalytiska kongressen i Berlin. År 1915 öppnade hon den första psykoanalytiska praktiken i Göttingen. År 1921 inleddes hennes vänskap med Anna, en av Freuds tre döttrar, och ett år senare upptogs hon tillsammans med Anna Freud i den wienska psykoanalytiska föreningen. År 1923 bad Sigmund Freud henne att arbeta som läroanalytiker i Königsberg. Fem läkare avlade sin läroanalys för henne, något som hon själv aldrig genomfört. När hennes vän och lärare fyllde 75 år den 6 maj 1931 skrev hon ett öppet brev till honom, Mitt tack till Freud. Adressaten svarade henne: ”Det är inte ofta att jag har beundrat istället för kritiserat ett psykoanalytiskt arbete. Det måste jag göra nu. Det är det vackraste jag läst av er, ett oavsiktligt bevis på er överlägsenhet över oss alla.”

I sitt minnesord över Lou Andreas-Salomé skrev Sigmund Freud: "De sista 25 åren i denna kvinnas liv tillhörde psykoanalysen, till vilken hon bidrog med värdefulla vetenskapliga arbeten, och som hon också utövade. Jag säger inte för mycket om jag bekänner att vi alla såg det som en ära när hon trädde in i raden av våra medarbetare och medkämpare." – Sigmund Freud: Nachruf auf Lou Andreas-Salomé

Författarskapet

Salomé författade skönlitteratur i form av romaner, noveller och berättelser. Hon skrev också dramatiska stycken med psykoanalytisk inriktning, Die Tarnkappe och Der Teufel und seine Grossmutter. Hennes facklitterära utgivning med psykoanalysen som grund var omfattande och hon skrev t.ex. om Ibsens kvinnogestalter utifrån hans sex familjedramer (Henrik Ibsens Frauengestalten, 1892). Hennes  minnesbok om Friedrich Nietzsche (1894) ger en god inblick i författarens verk, och efter Rainer Maria Rilkes död 1926 redigerade hon en biografi över sin vän (1928).

Hon skrev även poesi och Lebensgebet (Hymn till livet) imponerade så starkt på Nietzsche att han tonsatte dikten:

Lou Andreas-Salomé var en av de första kvinnliga psykoanalytikerna och en av de första kvinnorna som skrev psykoanalytiskt om kvinnlig sexualitet. Die Erotik (1911) hade hon emellertid skrivit redan innan hon träffade Freud.

Bland hennes verk finns också Lebensrückblick som beskriver hennes liv som fri kvinna. Här berättar hon på djupet om sin tro och sina relationer:

”Den som sticker in handen i en yppig rosenbuske får hela handen full med blommor. Hur mycket man än får är det ändå bara en smula jämfört med hela rosenbusken. Men ändå är denna handfull tillräcklig för att man genom den skall uppleva helheten. Bara då vi över huvud taget inte sticker in handen, därför att vi vet att vi inte kan få hela busken, eller när vi inför oss själva förstorar upp vår handfull och tror den om att besitta törnbuskens hela rosprakt blommar den bort, oupplevd, och lämnar oss ensamma."

Hennes livsmotto, i med- och i motgång, var: Jag är för alltid trogen minnena: människorna är jag det inte.

Död

Vid 74 års ålder avslutade Lou Andreas-Salomé sitt arbete som psykoanalytiker och den 5 februari 1937 avled hon i Göttingen. Till minne av henne finns en plakett i huset där hon levde, en gata, Lou-Andreas-Salomé Weg, är döpt efter henne och Göttingens Institut för psykoanalys och psykoterapi heter Lou Andreas-Salomé Institut.

Salomés litterära och analytiska studier blev så kända i Göttingen, att Gestapo enligt vissa källor väntade med att konfiskera hennes bibliotek till efter, enligt andra källor till några dagar före hennes död. Orsaken ska ha varit att hon varit kollega med Sigmund Freud, hade praktiserat ”judisk vetenskap” och ägde verk av judiska författare.

Eftermäle och betydelse

Lou Andreas-Salomés personliga utstrålning, hennes bildning och intellektuella rörlighet, vänskapen med och kärleken till kända samtida män och hennes okonventionella liv har gett upphov till biografier, romaner, musikteater och filmer.

Jämfört med denna berömmelse har hennes egna verk och hennes kamp för kvinnans frigörelse inte värderats efter förtjänst. Redan år 1898 skrev hon Fenitschka, en kvinna som starkt försvarar kvinnans rätt till högre utbildning: ”Genom studierna träder vi in i kampen – om vår frihet, om våra rättigheter – tar plats mitt i livet!” (Erotik och narcissism, sid 113). Hon medverkade som uppskattad författare i utvecklingen av moderniteten kring år 1900, i romaner, berättelser, essäer, teaterkritik, skrifter om Ibsen, Nietzsche, Rilke och Freud, en självbiografi, mängder av texter om filosofi och psykoanalys. I en omfattande brevväxling, bland annat med väninnan Ellen Key, deltog hon livligt i tidens frågor som kvinnoemancipation, reformpedagogik, sociologi och psykoanalys. I sina romaner behandlade hon den moderna kvinnans möjligheter att skapa sig en egen väg bort från den traditionstyngda omvärlden. Trots dessa teman och trots hennes egen okonventionella livsstil höll hon distans till kvinnorörelsens sociala och politiska målsättningar. Först i slutet av 1900-talet började hennes verk uppmärksammas.

Bibliografi

Nedan listas böckernas förstautgåvor kronologiskt.

• Im Kampf um Gott. 1885 (2007, ISBN 978-3-423-13529-0).
• Henrik Ibsens Frauen-Gestalten. 1892 (nyutgiven med kommentarer och efterord av Cornelia Pechota, Taching am See 2012, ISBN 978-3-937211-32-9).
• Friedrich Nietzsche in seinen Werken. 1894 (nyutgiven med kommentarer av  Thomas Pfeiffer. Frankfurt am Main/ Leipzig, Insel 2000, ISBN 3-458-34292-3).
• Ruth. 1895 (nyutgiven med kommentarer och efterord av Michaela Wiesner-Bangard, 2008, ISBN 978-3-937211-02-2; 2. Auflage 2017, ISBN 978-3-937211-24-4).
• Aus fremder Seele. 1896 (2007, ISBN 978-3-423-13596-2).
• Fenitschka. Två berättelser. 1898 (digitaliserad boktext på Deutsches Textarchiv, ISBN 3-548-30315-3); (nyutgiven med kommentarer och efterord av Iris Schäfer, Taching am See 2017, ISBN 978-3-937211-71-8).
• Menschenkinder. 1899 (nyutgiven med kommentarer och efterord av Iris Schäfer, Taching am See 2017, ISBN 978-3-937211-56-5).
• Ma. Ein Porträt. 1901.
• Im Zwischenland. 1902 (nyutgiven med kommentarer och efterord av Britta Benert, Taching am See 2012, ISBN 978-3-937211-29-9).
• Die Erotik. 1910, ISBN ISBN 3-88221-302-7, ISBN 3-926023-17-1 (Nyutgiven med kommentarer och efterord av Katrin Schütz, Taching am See 2015, ISBN 978-3-937211-42-8).
• Drei Briefe an einen Knaben. 1917 (nyutgiven med kommentarer och efterord av Inge Weber und Brigitte Rempp, Taching am See 2008, ISBN 978-3-937211-05-3; 2. Auflage 2015, ISBN 978-3-937211-45-9).
• Narzißmus als Doppelrichtung. 1921 (del av: Lou Andreas-Salomé: Werke und Briefe. Band 4: Mein Dank an Freud. 2012, ISBN 978-3-937211-17-6).
• Das Haus. Eine Familiengeschichte vom Ende des vorigen Jahrhunderts. 1921.
• Die Stunde ohne Gott und andere Kindergeschichten. 1922 (nyutgiven med kommentarer och efterord av Britta Benert, Taching am See 2016, ISBN 978-3-937211-47-3).
• Der Teufel und seine Großmutter. Traumspiel. 1922 (digitaliserad utgåva hos Universitäts- und Landesbibliothek Düsseldorf).
• Rodinka. Eine russische Erinnerung. 1923 (2015, ISBN 978-3-945796-38-2).
• Rainer Maria Rilke (Buch des Gedenkens). 1928 (1988, ISBN 3-458-32744-4).
• Mein Dank an Freud. Offener Brief an Professor Sigmund Freud zu seinem 75. Geburtstag, 1931 (del av: Lou Andreas-Salomé: Werke und Briefe. Band 4: Mein Dank an Freud. 2012, ISBN 978-3-937211-17-6).

På svenska

• Erotik och narcissism, urval Cia Wedin och Ebba Witt-Brattström, övers. Mia Engvén, Stockholm: Natur och Kultur, 1995, ISBN 91-27-04325-8 (svenska)

Originalcitat

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Lou_Andreas-Salomé.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Lou_Andreas-Salomé.

Noter

Tryckta källor

• Peters, H.F. (1963). My sister, my spouse, A Biography of Lou Andreas-Salomé 
• SemSandberg Steve, Tre romaner, Allt förgängligt, Bookwell, Finland 2011, ISBN 978-91-0-012568-4
• Svanberg Birgitta, Witt-Brattström Ebba, Hundra skrivande kvinnor, Andra delen,  Stockholm: Natur och Kultur, 1997, ISBN 91-27-59435-1
• Tapper Mirjam, Den blonda besten hos Nietzsche – Lou Salomé, Åkers Styckebruk: Mita Bokförlag, ISBN 978-91-977150-1-0
• Günther, Rolf S. (2005) (på tyska). Rainer Maria Rilke und Lou Andreas Salome: auf welches Instrument sind wir gespannt : Traumerzählung. Königshausen & Neumann. ISBN 9783826029493. https://books.google.se/books?id=O8mpgoWBGGkC&pg=PA115 

Webbkällor

• www.lou-andreas-salome.de
• Andreas-Salomé, Lou i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)

Film

• 2016: Lou Andreas-Salomé von Cordula Kablitz-Post.

Externa länkar

Robert Zero Karl Oskar Broberg, ursprungligen Robert Karl Oskar Broberg, född 2 juli 1940 i Råsunda i Solna församling i Stockholms län, död 21 juli 2015 i Gustav Vasa församling i Stockholm, var en svensk sångare, komiker, artist, kompositör, musiker och konstnär.

Som artist använde han mellan 1957 och 1968 namnen Robban eller Robban Broberg, mellan 1968 och 1974 Robert Karl-Oskar Broberg, mellan 1974 och 1982 Zero och från 1982 Robert Broberg. Robban kvarstod för allmänheten som smeknamn genom hela Brobergs karriär.

Biografi

Uppväxt och 1960-talet

Broberg var son till ingenjören Georg Broberg (1906–1995) och Valborg Lindgren (1909–1997). Han gick på Konstfack 1957 och hittade på att han hade en skifflegrupp. I verkligheten hade han inget band, men ryktet spred sig och han fick erbjudande om att spela med sin skifflegrupp på dansrestaurangen Lorry i Sundbyberg. Snabbt samlade han ihop några kamrater och började repetera, och hans skifflegrupp blev senare en av Sveriges mest populära. Robban (som han då var känd som) började så småningom skriva egna visor. Lusten och förmågan att leka med ord fanns redan från början, en talang som han utvecklat vidare via sina många humoristiska texter.

Det var genom Hylands hörna i TV som Broberg etablerade sig på allvar. Han fick engagemang i en revy på Gröna Lund 1965 där han gjorde succé med sin egen visa "Koftan". Hans första stora skivsuccé var "Maria-Therese", en låt som gick in på första plats på Svensktoppen 1967. Broberg skickade in melodin för att delta i Melodifestivalen,^{[källa behövs]} men blev ej utvald. Istället slog den igenom stort efter hans framträdande i TV-programmet Önskeprogrammet från Cirkus. Sedan kom en rad av låtar, både roliga, burleska, vackra och romantiska. Här kan nämnas till exempel "Det som göms i snö", "Jag måste hejda mig" och genombrottslåten "Båtlåt" (1967) som handlar om två båtar som förälskar sig i varandra.

År 1967 gjorde han och den betydligt äldre kollegan Julia Cæsar bejublade framträdanden i radioprogrammet Thores trekvart, samma år var han firarvärd i radion. År 1968 spelade han huvudrollen i och skrev musiken till långfilmen Längta efter kärlek.

1970-talet

Broberg gjorde vid denna tid flera uppskattade underhållningsprogram i TV, bland annat Tjejjer som Lasse Hallström regisserade, med en mängd ironiskt uppsluppna sånger kring olika kvinnofigurer av Robban. Programmet fanns med som tävlingsbidrag vid humorfestivalen i Montreux 1970. Han gjorde barnprogram som The Pling & Plong Show, där han figurerade dels som sig själv, dels utklädd till robot.

Kort därefter bröt han med sin image av humoristisk och smågalen ordlekare, som redan nu hade gjort honom till en av landets mest uppskattade yngre artister. Tonen blev allvarligare och mer ifrågasättande och på de följande skivorna närmade sig Broberg den progressiva musikrörelsen med titlar som Vem är det som Bromsar & Vem är det som Skjuter På?. Han markerade att han inte ville kallas Robban längre och framträdde på 1970-talet även under namnet Zero.

Under senare hälften av 1970-talet hamnade Broberg i en återvändsgränd och övervägde att sluta som artist. 1976 lämnade han Sverige och bosatte sig i Kalifornien och senare New York under några år. Efter en tids experimenterande gjorde han comeback med den lyckade enmansshowen Upp igen i Stockholm.

1980-talet och senare år

Under 1980-talet följde en rad framgångsrika enmansshower på Gröna Lund-teatern i Stockholm där Robert Broberg bjöd på en ordrik blandning av musik och stand-up. Nya låtar som "Vatten", "Killa mig på ryggen" och "Spring inte så fort, pappa" blev hitlåtar.

År 1989 fick han Povel Ramels karamelodiktstipendium. Samma år medverkade han i kortfilmen Godnatt, herr luffare!. År 1991 gjorde han jubileumsshowen "Målarock" som efter en turné genom landet fyllde två föreställningar i Globen i Stockholm till sista plats. Under 1990-talet gjorde han flera succéshower som turnerade landet runt och som avslutades i Globen.

Under 2000-talet kom hans låtar och scenshower alltmer att handla om livet, åldrandet och döden.

I många år hade Sveriges Radio en busvissling som vinjett mellan program när man sade "Detta är Sveriges radio P3". Robert var den som gjorde visslingen.

Under sina sista år led Robert av Parkinsons sjukdom, och avled 21 juli 2015.

Familj

Robert Broberg var gift första gången 1963–1975 med Eva Myhre (född 1937) från Norge och fick två döttrar (födda 1963 respektive 1966) och en son (född 1972).

I ett samboförhållande på 1980-talet med Anastasia von Zweigbergk (född 1956), dotterdotter till Carl-Axel von Zweigbergk, fick han en tredje dotter (född 1981). De samarbetade även på några av Brobergs plattor.

Han var gift andra gången 1997–1999 med Eva Bolin (född 1959), som är mor till hans fjärde dotter (född 1990).

Priser och utmärkelser

• 1971 – Grammis, "Årets barnproduktion" för The Pling & Plong Show
• 1988 – Sjösalapriset
• 1989 – Karamelodiktstipendiet
• 1990 – Grammis som "Årets artist"
• 1992 – Evert Taube-stipendiet
• 1992 – Guldmasken, Privatteaterchefernas pris
• 1992 – Lisebergsapplåden
• 1995 – Solna stads Kulturstipendium
• 1997 – Stockholms stads Bellmanpris
• 2007 – Karl Gerhard-stipendiet
• 2007 – Tigertassen

Diskografi

Album

Nedan listas album med Robert Broberg.

Singlar

Nedan listas singlar med Robert Broberg.

Fler kända Robert Broberg-låtar

• "Likbil"
• "Öken"
• "1983 års ängel"
• "Lajla 1"
• "Vatten"
• "Alla springer omkring"
• "Om kärleken var statsminister"
• "Pappa se min hand"
• "Vinna med min kvinna"
• "Får jag doppa min mjukglass i din strössel"

Liveshower

• April 1980 – Cirkus Zero
• 1983-84 – Robert Broberg dyker upp igen!
• 1985 – Raket
• 1988 – Morot
• 1991 – Robert Brobergs höjdare i Globen
• 1993 – Målarock (känn penseldraget)
• 1999 – Universrum
• 2004 – Gilla Läget med Robert Broberg
• 2011 – Robert Broberg på Cirkus med sitt 5-mannaband

Musiktryck

• Sjungbok. Stockholm : Odeon, 1967.
• Höjdare : från Båtlåt till Öken : [skriverier, melodier, harmonier, fotografier]. Danderyd : Warner/Chappell, 1995.

Filmografi

Filmer med Robert Broberg:

• 1965 – 4 x 4 - Frank Citter (Pike med hvit ball)
• 1968 – Längta efter kärlek - Bosse
• 1981 – Kom igen nu'rå! (kortfilm) - Pelle
• 1982 – Kan tigrar få ägg? - Totte
• 1987 – Ree Pete and the Windshieldwipers - Ree Pete
• 1988 – Go'natt herr luffare (kortfilm) - Pappa

Källor

Vidare läsning

• Lind, Kalle (2018). ”Om Robert Zero Karl Oskar Broberg”. Snedtänkt : boken som handlar om det inga andra böcker handlar om. Stockholm: Forum. sid. 214-229. Libris 22571426. ISBN 9789137151489 
• Gustafson, Klas (2020). Robert Broberg letar efter sig själv. Stockholm: Norstedts. Libris 7kdd20hr5lhssdd8. ISBN 9789113097640 

Externa länkar

• Robert Broberg på Svensk Filmdatabas
• Robert Broberg på Svensk mediedatabas
• Robert Broberg på Discogs
• Robert Broberg på Internet Movie Database (engelska)

Slovenien (slovenska: Slovenija), formellt Republiken Slovenien (Republika Slovenija), är en republik i Centraleuropa. Landet gränsar till Italien, Österrike, Ungern och Kroatien och har kust mot Adriatiska havet. Landets huvudstad är Ljubljana. Slovenien är medlem i Europeiska unionen och i militäralliansen Nato sedan 2004.

Sedan 1 januari 2007 har Slovenien euron som valuta och ingår därmed i euroområdet. Landet är medlem i OECD sedan 2010.

Historia

Tidig historia

De äldsta spåren av människor i Slovenien är cirka 250 000 år gamla. Flöjten från Divje Babe är ett björnben som hittades i en bosättning av neandertalmänniskor nära Cerkno och som av vissa har tolkats som världens äldsta funna musikinstrument, av andra som en benbit perforerad av vilddjurständer. I en cromagnon-bosättning i Potok-grottan har världens äldsta nål hittats .

Adriatiska veneter, illyrer och kelter bebodde området under bronsåldern och förromersk järnålder. Rika fynd från urnfältskulturen och Hallstattkulturen från dessa tidsperioder har hittats i Slovenien. Dessa folk latiniserades till stor del efter den romerska annekteringen av dagens Slovenien under första århundradet f.Kr.

Under romarnas styre delades landet in i Romerska rikets tionde kärnregion Regio X Ventia et Histria (västra Slovenien, med östgräns ungefär vid den nuvarande slovenska huvudstaden Ljubljana), det autonoma kungadömet Noricum (senare nedgraderat till provins) i norra Slovenien, provinsen Pannonia i sydöstra och östra Slovenien, samt provinsen Dalmatia i sydligaste Slovenien. Slovenien var en del av Romerska riket fram till Västroms sönderfall.

De slaviskspråkiga anfäderna till dagens slovener antas ha bosatt sig i området på 500-talet. Den latiniserade befolkningen från Antiken, kvarvarande romare och rester av germanska stammar som passerat området under folkvandringstiden uppgick i den slovenska etnogenesen. Furstendömet Karantanien, den första proto-slovenska och den första stabila slaviskspråkiga staten, grundades på 600-talet. År 745 förlorade Karantanien sin självständighet till Frankerriket, och den kristna missionen i området intensifierades för att slutgiltigt omvända slovenerna och bayrarna. Under andra hälften av 900-talet skrevs de freisingska skrifterna, som var de första slovenska och även de första slaviska skrifterna skrivna på det latinska alfabetet.

Medeltiden

I början av medeltiden talades det alpslaviska språk som blev slovenskan i ett ungefärligt område från den nuvarande tjeckiska gränsen i norr, längs linjen Linz-Lienz genom nuvarande Österrike, till nuvarande italienska Sydtyrolen i sydväst, Adriatiska havet och Istrien i söder, och i sydost till Balatonsjön i nuvarande Ungern. Under medeltiden skedde en omfattande bayersk invandring till Alperna och en stor del av slovenerna uppgick i det österrikiska nationsbygget genom språklig germanisering, medan slovenerna i västra Ungern assimilerades av ungrarna. Som majoritetsspråk överlevde slovenska enbart i det område som idag utgör Republiken Slovenien.

Under medeltiden var dagens Slovenien delat främst mellan Republiken Venedig och Hertigdömet Bayern. På 1300-talet kom det mesta av Slovenien att hamna under det habsburgska Österrike. Få adelsfamiljer av slovensk börd hade någon större politisk betydelse i det medeltida Europa. Grevarna av Celje, efter 1436 upphöjda till furstar, var ett undantag. Barbara av Celje blev tysk-romersk kejsarinna 1433. Celje-ätten uppfattades som ett hot mot habsburgarnas makt. Genom ett avtal mellan familjerna bestämdes att den ätt som överlevde den andra skulle ärva den andras egendomar. Den siste Celje-fursten Ulrik den II som var barnlös lönnmördades 1456 under ett tornerspel och habsburgarna tog över Celje-ättens alla besittningar. 14- och 1500-talen karaktäriseras av bondeuppror.

Reformationen

Reformationen var viktig för den slovenska nationella identiteten. En betydande del av slovenerna konverterade till protestantism och grunden för vad som kunde ha blivit en slovensk protestantisk nationell kyrka lades .

De första böckerna på modern slovenska trycktes av protestanter, däribland Bibeln 1584, och ambitionen var att skolgång på slovenska skulle införas i varje socken. Nyckelpersoner i den slovenska reformationen var Primož Trubar, Sebastjan Krelj, Jurij Dalmatin, Adam Bohorič och Felicijan Trubar.

Habsburgarna såg reformationen och de spirande nationskänslor som den närde som ett hot mot rikets stabilitet och inledde därför en motreformation. Motreformationen (under 1600-talets tre första decennier) var inte blodig i de slovenskspråkiga områdena, men systematisk. Protestanterna tvingades återkonvertera till katolicism, eller landsförvisades. Många av de mest välutbildade och förmögna valde att gå i landsflykt. Protestantiska kyrkor och kyrkogårdar förstördes och alla tryckta böcker (utom Bibeln) på slovenska brändes. Några få exemplar av Primož Trubars Cerkvena Ordnunga ("kyrkoordningen") från 1564, grunderna för en slovensk nationell protestantisk kyrka, överlevde.

1700-talet

Nationalkänslan hos slovenerna hölls sedan undertryckt ända till upplysningstiden. Under 1700-talet intresserade sig vetenskapsmän, dramatiker och konstnärer allt mer för det "slovenska" och det slovenska språket. År 1779 förnyades vetenskapsakademien Academia Operosorum i Ljubljana. Medan den tidigare vetenskapsakademin var humanistisk till sin själ men latinsk till språket, blev den förnyade akademin språkligt och nationellt upplysningsmässigt utpräglad slovensk. År 1797 trycktes den första slovenskspråkiga tidningen Lublanske Novice ('Ljubljanas nyheter') .

1900-talet och framåt

Slovenien förblev i det habsburgska väldet ända fram till första världskrigets slut och Österrike-Ungerns kollaps år 1918, då slovenerna uppgick i serbers, kroaters och sloveners kungadöme, som efter 1929 kom att bli känt som Jugoslavien.

Efter andra världskriget återbildades Jugoslavien, efter en tid av italiensk och tysk ockupation, som en socialistisk förbundsrepublik den 29 november 1945. Under Josip Broz Titos ledarskap bestod Jugoslaviens inre sammanhållning, men efter Titos död i maj 1980 ökade splittringen mellan delstaterna.

Slovenien genomförde under 1980-talet steg mot ökad demokrati och yttrandefrihet och blev det första land som bröt sig ur och förklarade sig självständigt från Jugoslavien, den 25 juni 1991, efter en folkomröstning i delstaten den 20 februari samma år. Efter att ha klarat sig lindrigt undan de jugoslaviska krigen kunde Slovenien snabbt närma sig Europeiska unionen ekonomiskt och politiskt. Landet gick med i Nato den 29 mars 2004 och blev medlem i Europeiska unionen den 1 maj samma år.

Geografi

Slovenien har en omväxlande natur med både alplandskap, föralpina områden, pannoniska slätten längst österut, karstlandskap och en kort medelhavskust mot Adriatiska havet (läs mer om landets "makroregioner" i delavsnitten nedan). Landets högsta punkt är berget Triglav på 2 864 meter över havet. Landets medelhöjd över havet är 557 meter och terrängen lutar i medeltal 25 %. Nationalparken Triglav är den enda nationalparken i Slovenien, även om flera är i planeringsstadiet. Den täcker en yta på 880 kvadratkilometer och är en av de äldsta och största nationalparkerna i Europa. Ca 35 % av landet är skyddat som Natura 2000 , vilket gör Slovenien till det EU-land som har störst andel skyddad natur. Ungefär halva landets yta (10 124 km²) är täckt av skog. Därmed är Slovenien Europas tredje skogstätaste land efter Finland och Sverige. Rester av de uråldriga skogarna kan fortfarande hittas. Den största finns i Kočevjeområdet. 5593 km² av landet täcks av gräsmarker, och 2471 km² täcks av fält och gårdar.

Tektoniskt ligger Slovenien på den adriatiska mikroplattans norra front, där den ansluter mot den eurasiska huvudplattan. Talrika aktiva förkastningszoner löper genom landet och kopplade till dem är jordbävningsaktivitet. Med hundra års mellanrum drabbas Slovenien av riktigt stora jordbävningar. De som inträffade 1511 och 1895 drabbade stora delar av landet och orsakade omfattande materiella skador och den 1511 medförde många dödsfall .

Åren 1976, 1998 och 2004 skedde regionalt kraftiga jordbävningar kopplade till de särskilt aktiva Idrija-, Tolminka-, Tolmin-, Kobarid- och Gran Monte-förkastningarna i Julianska Alperna .

Alpina och föralpina landskap

Drygt 70 % av landets yta utgörs av makroregionen alpina och föralpina landskap .

I norr genomkorsas landet från väster till öster av alpkedjorna Julianska Alperna, Karawankerna, Kamnik-Savinja Alperna, massiven Koralpe och Kozjak i Lavantaler Alperna, samt högplatån Pohorje.

Det föralpina området utgörs i väster av Julianska föralperna och öster om Ljubljana-bäcknet av bergen i Štajerska (slovenska Steiermark), bland annat Posavje-höjderna och de utslocknade vulkankäglorna mellan massiven Boč och Donačka Gora. Söder om Ljubljana-bäcknet är Dinariderna en del av det föralpina området.

Områden med högfjällskarst hittas i Julianska Alperna, Karawankerna och Kamnik-Savinja Alperna. Dinariderna har också omfattande karstområden, med stora poljer som periodvis står under vatten.

Vattendelaren mellan Adriatiska havet och Svarta havet går genom Julianska Alperna. Det finns gott om vattendrag, vilka i Julianska Alperna, Karawankerna och Kamnik-Savinja Alperna ofta har osannolikt intensiva blå, turkosa eller smaragdfärgade nyanser, på grund det höga innehållet av kalkkristaller.

Makroregionen är rik på skog. I den lägre terrängen präglar arter som bergek, avenbok och äkta kastanj skogen; högre upp bokträd och silvergran . Gran finns naturligt enbart i den högsta skogszonen i slovenska Alperna och Dinariderna , men har planterats vida på grund av dess ekonomiska värde.

Pannoniska landskap

Cirka 21 % av landets yta utgörs av makroregionen pannoniska landskap . Denna del av landet karaktäriseras av småkuperad (300–500 m hög) terräng, breda floddalar med slätter runt floderna Drava och Mura och i regionen Prekmurje av slätter som är västliga utlöpare av det stora ungerska slättlandet (se pustan). Geologin är varierad, med sedimentära bergarter och vulkaniska basalter, pyroklastiska flöden och berggrunden är delvis överlagd av marina sediment från Pannoniska havet . Den geotermiska aktiviteten i regionen är hög, på grund av stigande mantel och tunn jordskorpa . Längs de talrika förkastningarna som korsar denna del av Slovenien finns gott om källor med termalvatten.

De pannoniska slätterna är Sloveniens "kornbod". Bovete, pumpa (för oljeproduktion), samt vallmo för fröproduktion är här traditionella grödor som ger karaktär åt den slovenska matlagningen. De vanliga typerna av sädesslag, majs och solrosor är också viktiga grödor i denna del av landet. Vit stork och deras bon på tak, skorstenar och telefonstolpar är en vanlig syn i kulturlandskapet i denna del av landet.

Det småkuperade landskapet i Haloze (av det fornslovenska ordet halonga, 'kulligt land') och Slovenske gorice, i sydöstra respektive östra delen av Štajerska (slovenska Steiermark), präglas av lövskogar, vin- och fruktgårdar.

Översvämningsskogar, främst av ek, ask och kaukasisk ask, samt gråal , var tidigare vitt spridda längs floderna i östra Slovenien. De största bevarade skogarna av denna typ, också med fragment av låglandsurskog, finns vid Šentjernejsko Polje, Dobrava-Jovsi och Velika Polana.

Karst och kustlandet

Cirka nio procent av landets yta omfattas av makroregionen kustlandet och karstplatån . Karst är en geologiskt väl avgränsad kalkstensplattform som separerar Alperna från Dinariderna. Den har ett höjdspann från havsytans nivå till strax över 1 000 meter. I väster reser sig platån ur Adriatiska havet, gränsar i sydväst mot en zon med flysch i slovenska delen av Istrien, löper in i bergskedjan Ćićarija i söder, har i öster en zon med flysch som sträcker sig från floden Rekas dalgång i sydost, genom Vipava-dalen och upp till Gorizia-höjderna i nordost, samt gränsar i nordväst mot Friulien . Jordmånen på Karst är av typen Terra rossa och ofta djupt ockarröd. Det slovenska landskapet med namnet Karst ("Kras") har gett upphov till den nu internationella geomorfologiska termen karst. Många delar av Slovenien, inte minst landskapet Karst, utgör skolboksexempel på olika karstformationer.

Makroregionen har ett sub-mediterrant klimat och jordar som lämpar sig för vin-, frukt- och olivodling. På senare tid odlas mycket kaki. Får har vallats på karstplatån sedan urminnes tider där deras bete gynnat biodiversiteten.

Under vår och försommar är ängsmarkerna på Karst fyllda med mediterran flora, där olika arter liljesläktet, irisar, gladiolusar, två arter vilda pioner (Paeonia officinalis och Paeonia peregrina), och orkidéer, t.ex. från ofryssläktet, är iögonenfallande. På högsommaren blir ängarna till böljande silvriga hav av olika arter fjädergräs och på hösten färgas den i snåren vanligt förekommande perukbuskens lövverk intensivt eldrött.

Skogen på karstplatån har genom historien periodvis brukats hårt, liksom i andra delar av medelhavsområdet. Mycket timmer avverkades för byggandet av Venedig (pålade husgrunder) och venetianska republikens flotta . En systematisk återbeskogning av karstplatån med svarttall inleddes 1885 . Arten är inhemsk, men hade tidigare begränsad spridning och har därför förändrat den ursprungliga landskapsbilden. Värmegynnade lövträd som olika arter ekar, t.ex. stenek, avenbok och orientalisk avenbok, humlebok, bäralm och mannaask utgör den ursprungliga skogsvegetationen i makroregionen .

Den slovenska kusten är huvudsakligen klippig, med bergväggar som reser sig bakom smala strandremsor av klappersten, eller direkt ur havet, och våtmarker och dyner är begränsade till floderna Rižanas och Dragonjas mynningar. Under havsytan kännetecknas terrängen vanligen av flera klipptrösklar ut mot öppna havet och på trösklarnas väggar kan det finnas välutvecklade samhällen av olika svampdjur och koraller, bland annat den revbildande mediterrana stenkorallen Cladocora cespitosa .

Undervattenssjögräsängarna av Posidonia oceanica klassas som särskilt skyddsvärda i EU:s habitatdirektiv . Sedan romartiden har salt utvunnits i evaporationsdammar, så kallade saltiner, på den slovenska kusten. De största (650 ha) som fortfarande är i drift ligger i floden Dragonjas mynning och är en våtmark av internationell betydelse (listad i Ramsarkonventionen) och Natura 2000-område . Saltinerna och de anslutande träsken är yngelkammare för många fiskar, t.ex. medelhavskilli, mollusker, artemia och andra skaldjur, vilket skapat ett rikt fågelliv.

Floder och sjöar i Slovenien

• Sava (längsta floden)
• Drava
• Soča
• Mura
• Bled
• Bohinj (största alpsjön)
• Cerknica (periodisk karstsjö upp till 38 km² yta)

Klimat

Sloveniens väder är varierat. Klimatet styrs av bergskedjorna, närheten till havet och huvudsakligen västliga vindar. Det klassificeras som fuktigt varmtempererat, med kontinentala drag i den centrala och östra delen av landet, subtropiskt i kustlandet och i alpint i Alperna. För perioden 1991–2006, till exempel, var årsmedeltemperaturen i Ljubljana (299 m ö.h.) 11,0 °C, januari månads dygnsgenomsnitt var 0,5 °C och juli månads 21,4 °C . Samtidigt hade Portorož (92 m ö.h.) i den subtropiska delen av landet den högsta årsmedeltemperaturen på 13,4 °C, ett dygnsgenomsnitt på 4,5 °C i januari och 23,0 °C i juli; Kredarica (2514 m ö.h.) i Julianska Alperna den lägsta årsmedeltemperaturen på -0,9 °C, ett dygnsgenomsnitt på -6,7 °C i januari och 6,8 °C i juli . I Lendava (190 m ö.h.) på den pannoniska slätten i ostligaste Slovenien var årsmedeltemperaturen 1991–2006 10,7 °C, dygnsgenomsnittet i januari 0 °C och i juli 20,8 °C, medan Dobliče (157 m ö.h.) i Dinariderna hade en årsmedeltemperatur på 11,0 °C, samt ett dygnsgenomsnitt på 0,5 °C i januari och 21,5 °C i juli .

Nederbörden i Slovenien varierar mellan årets månader, men är fördelad över året så att det normalt inte förekommer torra perioder. Under perioden 1971–2001 hade Bovec (452 m ö.h.) i Julianska alperna den högsta genomsnittliga årsnederbörden (3016 mm); Veliki Dolenci (308 m ö.h.) på pannoniska slätten den lägsta (743 mm) . Vinddrev gör att nederbörd på mätstationer i den högre terrängen ofta underskattas. Julianska Alperna hör dock till det mest nederbördsrika området i Europa. I Breginj (537 m ö.h.) har en årsnederbörd på 4605 mm uppmätts, i passet Bogatinsko Sedlo (1803 m ö.h.) över 5000 mm vissa år, och i Učja (661 m ö.h.) hela 6103 mm . Hur stor nederbörden är under de högsta topparna, eller höga sydvästvända kammar som fångar den dominerande vindriktningen, vet man inte. Närheten till Adriatiska havet gör att Julianska Alperna genom orografisk hävning av varm och fuktig luft fungerar som en naturlig snökanon och vissa år blir snötäcket runt 10 m i den högre terrängen.

Under årets varma del är åskväder vanliga och de kan vara mycket kraftfulla, med så kallade superceller som ger stora nederbördsmängder på kort tid och hagelstormar med upp till hönsäggsstora hagel. Slovenien är det europeiska land som i genomsnitt har flest åskväder per år . Stora nederbördsmängder i kombination med brant terräng gör att många delar av landet är utsatta för översvämningar och jordskred.

Flora och fauna

Slovenien har en oproportionerlig biodiversitet i förhållande till landets lilla yta och en av EU:s främsta ”hotspots” (se biologisk hetfläck) i det avseendet. Anledningen är landets geografiska position i kontaktzonen mellan Alperna, pannoniska bäcknet, Dinariderna och medelhavsområdet, men också den mosaik av mikromiljöer som den omväxlingsrika reliefen, klimatet, geologin och i det förgångna traditionella bruksmetoder för landskapet har skapat . Slovenien anses ha den absolut högsta biodiversiteten i världen när det gäller grottlevande arter . Över 4000 arter i Slovenien är endemiska, varav många är strikt begränsade till Slovenien, eller har huvudutbredningsområdet i landet och bara tangerar grannländerna .

Det finns också många för landet ursprungliga, autoktona, kulturväxter, inte minst druvsorter, samt lantraser av djur, däribland Lipizzanerhästar, vilka är en självklar del av det biologiska kulturarvet.

Politik

Slovenien är en parlamentarisk republik. Statschef är presidenten, som väljs i allmänna val vart femte år. Den verkställande makten innehas av premiärministern och ministerrådet (regeringen), vilka väljs av parlamentet.

Slovenien har ett tvåkammarparlament som består av Nationalförsamlingen (Državni zbor) och Nationalrådet (Državni svet). Nationalförsamlingen har 90 ledamöter som väljs i allmänna direkta val i en kombination av majoritetsval och proportionella val. Två platser är reserverade för den ungerska och den italienska minoriteten. Nationalrådet har 40 indirekt valda ledamöter som representerar samhällsgrupper, ekonomiska grupper, yrkesgrupper och lokala intressegrupper. De väljs vart femte år av en elektorsförsamling. Nationalrådet har begränsad makt och är mestadels ett rådgivande organ.

Slovenien är medlem av Europeiska unionen, OECD och Nato.

Administrativ indelning

Administrativt är Slovenien indelat i 212 kommuner, varav 11 är stadskommuner.

Ekonomi

Slovenien är idag ett högutvecklat land som åtnjuter välstånd och stabilitet. Sloveniens BNP per capita är betydligt högre än i andra forna kommunistländer i Central- och Östeuropa. Landet drar nytta av en välutbildad och produktiv arbetskraft, samt effektiva politiska och ekonomiska institutioner. År 2014 rankades Slovenien av Förenta nationerna avseende Human Development Index som nr. 25 i världen. Samtidigt som inkomsterna är relativt jämnt fördelade hos befolkningen .

Trots att Slovenien intog en försiktig hållning till reformer och ekonomisk förvaltning, med stark betoning på att nå konsensus innan beslut togs, har omställningen till marknadsekonomi efter självständigheten från Jugoslavien på det hela taget varit en framgång. Vissa strukturella problem i ekonomin kvarstår dock. Under 2000-talet inleddes privatiseringar i bank-, tele- och kommunikationssektorerna, men behöver enligt IMF påskyndas . Skatterna är också relativt höga och arbetsmarknaden har setts som ganska oflexibel av affärsintressen, men restriktioner för utländska investeringar håller på att nedmonteras.

Sloveniens ekonomi är starkt beroende av utrikeshandeln. Handeln utgjorde 2012 ungefär 148 % (summan av export och import) av BNP, men med en positiv balans för export . Ungefär två tredjedelar av Sloveniens handel sker med andra EU-länder. Tyskland, Österrike, Italien och Frankrike är viktiga handelspartners . Den höga nivån av öppenhet gör ekonomin extra känslig för ekonomiska förhållanden hos Sloveniens viktigaste handelspartner och förändringar i den internationella priskonkurrensen. Trots den ekonomiska nedgången i Europa under 2001-2003, växte den slovenska ekonomin med cirka 3 % per år, men de senaste årens eurokris har drabbat Slovenien hårt, då exportmarknaderna har vikit. Efter ett par års djup recession, förväntas den slovenska ekonomin vända upp igen under 2014-2015 . Att hålla lönekostnaderna i linje med produktiviteten är en viktig utmaning för Slovenien, och slovenska företag har reagerat genom att specialisera sig inom mellan- och högteknologisk tillverkning. Sloveniens industri omfattar, t.ex., det kända skidmärket och båttillverkaren Elan, vitvarumärket Gorenje, husvagnstillverkaren Adria Mobil, flygplanstillverkaren Pipistrel Aircraft och läkemedelsföretag som Lek och Krka. Tillverknings- och byggindustrin omfattade 2012 ca. 28% av BNP . Som i de flesta industriländer, utgör tjänstesektorn en allt större andel av produktionen (ca. 70% 2012), i synnerhet finansiella tjänster . Slovenien har även en stor turistnäring.

Slovenien övergav 1 januari 2007 tolarn som valuta till förmån för euron.

Turism

Med över en tredjedel av sin yta (total yta 20 273 km²) skyddat som naturområde är Slovenien ett europeiskt land som har mycket natur att erbjuda. Landets relativt lilla storlek och dess läge mellan alpkedjorna Karawankerna, Julianska Alperna och Kamnik-Savinja Alperna i norr, pannoniska slätten i öster, karstlandskap i väster och medelhavsklimat i söder, erbjuder unika möjligheter att uppleva olika klimatzoner och där tillhörande varierad flora och fauna koncentrerade på en liten yta. Förutom en rikt varierad natur kännetecknas Slovenien av ett aktivt och diversifierat kulturliv, historiska lämningar, flera lokala gastronomiska specialiteter och ett stort utbud av olika fritidsaktiviteter. Agroturism och restauranger med slow food-koncept och lokala råvaror är på frammarsch. Det finns ett femtontal moderna spa-anläggningar vid termalkällor som erbjuder allt från rekreativt bad, hälso- och fitnescenter till konvalescens och rehabilitering. Skidanläggningarna kan i storlek inte konkurrera med de på de klassiska skidorterna i Alperna, men är välskötta, bland annat i Bovec (ansluter till Sella Nevea på italienska sidan om gränsen), Kranjska Gora, Bohinj, Krvavec (nära Ljubljana), Golte och Pohorje. Den viktigaste badorten vid kusten är Portorož. Flugfisket är av toppklass och är basen för en stark fisketurism i landet. Den endemiska maromrataöringen (Salmo marmoratus) är en eftertraktad trofé. Några av sevärdheterna är lipizzanerhästarnas stamstuteri från 1500-talet i Lipica, bruksorten Idrija (Unescovärldsarv), Predjama slott, Škocjangrottorna (Unescovärldsarv med världens största underjordiska kanjon), Postojnagrottan, grottsystemet Križna Jama, isgrottorna i berget Raduha, floden Tolminkas cayon, ravinen Vintgar, Triglav med omgivande nationalpark (Unescobiosfär), sjöarna Bled och Bohinj, vattenfallen Boka, Savica, Rinka och Peričnik, den sceniska högfjällsvägen upp på platån under Mangart, den sceniska vägen ovan alpdalarna Logarska Dolina, Matkov Kot och Robanov Kot, vindistrikt i Slovenske gorice, Bizeljsko, och Goriška Brda/Collio Orientale, det prisbelönta museet i Kobarid om Isonzofronten, karnevalstraditionerna i olika städer och byar, historiska stadskärnor och Jože Plečniks arkitektoniska kreationer runt om i landet. De mest besökta sevärdheterna (utvalda av slovenska Statistikbyrån) var under sista kvartalet 2008 (senast tillgängliga data) Postojna-grottan, Ljubljanas zoo och Bleds slottmuseum. De flesta turisterna kom från Italien, Österrike, Tyskland, Kroatien, Nederländerna, Storbritannien, Ryssland och Ungern . 2009 utsåg National Geographic Society Slovenien till världens femte mest genuina resmål, bland 133 andra resmål .

Infrastruktur

År 2007 hade Slovenien nästan 6 500 km statligt ägda vägar, varav mer än 500 km var motorväg. Under 2008 fortsatte man bygga motorvägar och lade till 94 kilometer ny väg medan 65 kilometer var under konstruktion. Slovenien har järnvägsförbindelser med alla sina grannländer. År 2009 åkte mer än 16,3 miljoner passagerare tåg i Slovenien och tillsammans reste de mer än 840 miljoner kilometer. Slovenien har tre internationella flygplatser: Ljubljana, Maribor och Portorož. År 2009 anlände 25 524 flygplan på dessa flygplatser och de hade mer än 1,46 miljoner passagerare. Koper är den största hamnstaden och den har under de senaste åren haft ökad skeppslast och passagerartrafik men har även bra förbindelser med Central- och Östeuropa. År 2009 fraktades 6,6 miljoner ton gods via sjötransporter i Slovenien .

Demografi

Sloveniens befolkning består till största del av slovener (83 %). Andra folkgrupper är kroater, serber, bosniaker, albaner, ungrare, italienare och romer . Italienare och ungrare är officiellt erkända historiska minoriteter i landet och har konstitutionella rättigheter, bland annat garanterade platser i det slovenska parlamentet . Den tyskspråkiga minoriteten minskade snabbt efter andra världskriget och även om de slovenska myndigheterna erkänner minoritetens historiska status i landet, har den ännu inga konstitutionella rättigheter . Kroater, serber, bosniaker och albaner kom främst som arbetskraftsinvandring efter andra världskriget och som flyktingar under 90-talets konflikter på Balkan. Efter EU:s utvidgningar i Central- och Sydosteuropa har allt fler romer sökt sig till Slovenien och deras exakta antal i landet i nuläget är inte helt känt.

Den förväntade medellivslängden låg 2010 på 76 år för män och 83 år för kvinnor.

Slovenien har en befolkningstäthet på 103 invånare per kvadratkilometer (2010), vilket är lågt för Europa. Ungefär 50 % av befolkningen bor i städer, och resten på landsbygden.

Språk

Officiellt språk är slovenska, som är ett språk i den sydslaviska språkfamiljen. Ungerska och italienska är också officiella språk i de språkblandade regionerna nära ungerska och italienska gränsen.

Religion

Den största religionen i Slovenien är romersk katolicism (se romersk-katolska kyrkan i Slovenien).

Städer i Slovenien

Urban utveckling

Under hallstattkulturen (600- och 500-talen f.Kr) började något som liknas vid "förurbana" bosättningar av regional politisk och kommersiell betydelse skapas i dagens Slovenien, bland annat i Stična strax söder om Ljubljana . Befolkningen växte snabbt under denna period. Under andra århundradet f. Kr. expanderade Romarriket fram till den östalpina randzonen och handeln med de idag slovenska områdena ökade, bl.a. med det högkvalitativa stål ("ferrum noricum") som var eftertraktat av romerska armen. Staden Aquileia grundades för denna gränshandel och kom med tiden att bli en av Romarrikets största och rikaste städer . Under sista århundradet f.Kr. annekterade Romarriket hela dagens Slovenien och romerska städer (s.k. "civitates" och "municipa") med tillhörande landsbygd (s.k. "ager" med lantgods, "villae rusticae") växte fram, ofta runt äldre urbana bosättningar. Goternas ankomst till dagens Slovenien och deras plundring av städerna i regionen under 300-talet blev upptakten till folkvandringstiden. Under folkvandringstiden låg dagens Slovenien i "skottlinjen". Goterna följdes av flera andra folk som samtliga använde sig av Via Gemina, den stora landsvägen som löpte genom dagens Slovenien i öst-västlig riktning, för att nå Apenninska halvön. Hunnernas passage åren 451 och 452 e.Kr. lade samtliga stora städer i dagens Slovenien i ruiner . De ständiga plundringarna av städerna under folkvandringstiden gjorde att den antika urbana infrastrukturen till stora delar förstördes eller förföll, innan städerna återhämtade sig, först under medeltiden. I det relativt glesbefolkade Slovenien har städerna förblivit små, ibland t.o.m. mindre än samma städer var under antiken.

De största och regionalt mest betydelsefulla städerna i Slovenien är idag:

• Ljubljana (huvudstad)
• Maribor
• Celje
• Kranj
• Novo Mesto
• Koper (hamnstad)
• Nova Gorica

Några städer av historisk betydelse

• Ptuj
• Škofja Loka
• Kamnik
• Piran

Folkhälsa

Alkoholkonsumtion

Enligt en WHO-rapport från 2011, var slovenernas alkoholkonsumtion per capita i medeltal 12,2 liter alkohol under perioden 2003-2005, vilket exakt motsvarade medelvärdet för Europa . Trenden visar på en sjunkande konsumtion av sprit och vin, men en ökande ölkonsumtion. Andelen män över 15 års ålder med alkoholrelaterade problem var i medeltal 3,45 %; 0,79 % för kvinnor . Detta var lägre än för många europeiska länder, däribland de nordiska , undantaget Island . WHO klassificerade alkoholkonsumtionen i Slovenien som tre på den femgradiga riskskalan , vilket är vad merparten av länderna i Nordeuropa hade. Slovenien är ett land som producerar vin, öl och sprit, varför alkohol är ett naturligt inslag i den sociala samvaron. Insikten om dess nackdelar vinner insteg. Myndigheterna har genom olika åtgärder försökt minska alkoholkonsumtionen och de samhällskostnader som den medför. Alkoholskatten har höjts de senaste åren. Transportministeriet arbetar också aktivt med att minska antalet trafikolyckor.

Tobakskonsumtion

Rökning som hälsofara har planat ut i Slovenien. Enligt Tomaz Caks på Världshälsoorganisationen (WHO) ökar inte längre antalet kvinnliga rökare och antalet manliga rökare fortsätter att minska. 22 % av kvinnorna och 18 % av männen över 15 år är rökare. Minskningen av rökningen beror till stor del på det förbud mot rökning på allmänna platser som infördes 5 augusti 2007.

Enligt en undersökning från 2006 rökte 16 % av alla 15-åriga flickor och 20 % av pojkarna. Undersökningen visade att om man börjar röka i unga år är det svårt att sluta: 80–90 % av alla rökare började röka som unga. 1 200 nya fall av lungcancer upptäcks varje år i Slovenien, de flesta för sent: endast 15 % överlever i fem år. 3 000 slovener dör varje år i sviterna av rökning .

Kultur

Slovenska samhället och folkkultur

Slovenien ligger i korsvägen för de germanska, slaviska och latinska kulturerna. Därför uppfattar slovenerna ofta sitt land som ”landet Mittemellan” . När de slaviskspråkiga förfäderna som gett slovenerna deras språk anlände till Alperna, Pannonien och Istrien, bosatte de sig inte i tomt land, utan i en region med en befolkningskontinuitet sedan forntiden. Assimileringen av resterna av den äldre, till stor del latiniserade, befolkningen från Antiken och av bayerska nybyggare som anlände till regionen under medeltidens lopp, skapade förutsättningar för den etnogenes som formade slovenerna och den slovenska folkkulturen. Republiken Venedig ökade också sitt inflytande i regionen från och med 1000-talet och venetianska patricier och ämbetsmän bosatte sig i städerna, främst längs kusten , vilket skapade ytterligare en kanal för kulturella interaktioner. Folkkulturen i Slovenien är divers, präglad av de geografiska förutsättningarna (Alperna, Medelhavet, Dinariderna och Pannoniska slätten). Närmast besläktad är den slovenska kulturen med den österrikiska och i kustlandet med den friuliska och venetianska.

I det gammalslovenska samhället var bönderna fria och organiserade i bysamhällen med byting, där konsensus- eller majoritetsbeslut fattades under demokratiska former. Bytingen var underordnade regionala ting som fungerade som domstolar vid större tvister. Då frankerna tog makten över slovenska områden på 700-talet, kom slovenernas politiska och självständiga ställning att försvagas. En lång period av främmande styre och av feodalism började. Feodalsystem av frankiskt snitt infördes och levde vidare i Österrike som de slovenskspråkiga områdena till stor del kom att ingå i. Periodvis hårda förhållanden för bönderna ledde till upprepade bondeuppror. I de slovensketniska områden som styrdes av Republiken Venedig åtnjöt slovenerna dock full administrativ autonomi och det gamla tingssystemet levde vidare ända till 1797, när Habsburgarna även tog kontroll över venetianska Slovenien . Renässansen, reformationen och upplysningstiden formade också slovenernas medvetande. Det finns således en lång tradition av demokratiska beslutsvägar, individualism och samarbete hos slovenerna, kvalitéer som är grunden för effektiva statliga institutioner i ett modernt samhälle .

Av tradition ser slovenerna det som en allmän rättighet att röra sig fritt i skogen och nyttja dess resurser i form av bär och svamp, vilket återspeglas i det gamla slovenska ordet "gmajna" ("gemensamt land") för skog. Således finns i Slovenien en motsvarighet till allemansrätten.

Slovensk materiell kultur är knuten till geografin (makroregionen) i landet, vilken styrt förutsättningarna för utformning och placering av bosättningar, liksom behov och utformning av övriga materiella ting, kopplade till de ekonomiska aktiviteter som geografin medgav. Till stor del är slovensk materiell kultur av nordligare karaktär än man kanske förväntar sig av landets geografiska läge i Centraleuropas södra utkant. Gott om skog gör trä till ett vanligt material i den traditionella arkitekturen i den alpina och föralpina delen av landet. I kustlandet dominerar stenarkitektur av mediterran typ. I delavsnitten nedan följer en kort redogörelse för den materiella kulturen i de makroregioner som presenterades i avsnittet om geografi och landskap. Ambitionen är här att ge läsaren en översikt. Informationen kommer från Borut Juvanecs arbete om Sloveniens folkarkitektur, i fem band . Den materiella kulturen inom makroregionerna kan indelas i ytterligare grupper kopplade till delregioner. Peter Fister, t.ex., talar om åtta grupper och Igor Žiberna, Karel Natek och Darko Ogrin om fem .

Alpin och föralpin materiell kultur

Informationen i detta delavsnitt kommer från band 1, 3 och 4 av Borut Juvanecs arbete om Sloveniens folkarkitektur , om inte annat anges i texten.

I Alperna och i föralpina områden i Slovenien dominerade halvtimrade flervåningshus av alpin typ, med helt eller delvis murade bottenvåningar av huggna stenblock. På grund av den starkt sluttande terrängen med få plana ytor var husen ofta av typen suterränghus. Runt de timrade övervåningarna på husens utsida löpte vanligen trägallerier, s.k. "ganki" (plural av "gank", ordagrant "gång"). Taket var täckt av träpaneler, eller ibland av skifferplattor.

Det centrala rummet i den enkla bondstugan var ett allrum uppvärmt av en flattoppad kakelugn, “krušna peč“, vilken vanligen öppnades från det intilliggande köket eller förstugan och som också användes som bakugn och för matlagning. Vintertid kunde folket i huset sova uppe på den flata kakelugnen för att få värme. I allrummet åt familjen vid en matsalsgrupp under husaltaret, ”bohkov kotek” (”Guds lilla hörna”) . Ofta hade bostadshuset en rökstuga, "črna kuhinja" ("svart kök"), där till exempel, kött och ost röktes.

Gårdarna var oftast av s.k. "Haufenhof"- eller "Parhof"-typ, med bostadsbyggnaden separat från stall och byggnader med förråd och arbetsytor. Dock låg byggnaderna nära samlade, av praktiska skäl. Hö för boskapen och grödor för människor torkades på stora hässjor, vilka var permanenta strukturer och med tak, för att de skulle torka i det nederbördsrika klimatet. Höladan låg längst från gården, med tanke på brandrisken. I stallet fanns vanligen ett höloft med en loftgång ovan spiltorna, så att djuren kunde utfodras genom luckor i taket direkt ovan spiltorna. Biodlingen är av hävd viktig i Slovenien. Gårdarna hade ofta sitt eget bikupehus, "čebelnjak", med bikupepaneler målade med allmogemålningar. Gränserna för gårdens mark kunde markeras av en enkel trägärdsgård.

Pannonisk materiell kultur

Informationen i detta delavsnitt kommer från band 2 av Borut Juvanecs arbete om Sloveniens folkarkitektur , om inte annat anges i texten.

Den pannoniska typen av gård var en våning hög, med timrad front och murad bakdel. På slättlandet användes bränt lertegel, ”opeka”, för husets murade del; huggna sandstensblock i Slovenske Gorice och Haloze. Taket var täckt med halm eller vass. Gården stod på en målad stengrund. Den timrade delen kalkades och målades vanligen vit eller ljust gul, medan den murade bakdelen kalkades och målades mörkbrun eller mörkröd.

Bostadsdelen i en pannonisk gård på slättlandet hängde vanligen ihop med förråds- och arbetsutrymmen och stallet, genom att de senare tre låg i en länga ansluten i rät vinkel direkt till bostaden. Därigenom bildades en gårdsplan som var omsluten på två sidor. Mer välbärgade gårdar kunde ha en tredje huslänga, så att gården omslöt gårdsplanen på tre sidor. Husen var ett rum breda. Utrymmen med olika funktioner låg normalt i följande ordning, avseende gårdens längsgående axlar från gavel till gavel: allrum uppvärmt av en flattoppad kakelugn, “krušna peč“ , kök och förstuga, sovrum, förvarings- och arbetsutrymmen, stall för större djur, hölada med plats för vagnar och större redskap, vedförråd och stall för mindre djur. Framför bostadshusets gavel låg köksträdgården, lika bred som huset självt, och omsluten av ett trästaket. Dasset, s.k. ”na štrbunk” (ett lite komiskt onomatopoetiskt namn som syftar på ljudet av något som faller mjuk), låg alltid i en separat byggnad på motsatt sida av gårdsplanen, sett från bostadslängan.

I Slovenske Gorices och Halozes kuperade terräng, var gårdarna av typen suterränghus, med byggnadernas längsgående axlar vinkelrät mot sluttningen. Husgrunden, eldstaden och husets övriga murade delar byggdes med huggna sandstensblock. I planlösningen, där huslängan sköt ut från sluttningen, användes den murade bottenvåningen till mat- och vinkällare, med ingång på husets gavel, medan bostadsdelen låg längst ut i den timrade fronten på våningen ovan, med trappor som ledde upp till ingången på husets långsida. I övrigt låg olika funktionella utrymmen normalt i motsvarande ordning som i en pannonisk gård på låglandet, fast i en länga.

På vinfälten i den pannoniska delen av Slovenien står s.k. ”klopotci” (plural av ”klopotec” (”klapprare”)) (se ”klopotec” i engelska Wikipedia). ”Klopotec” är en typ av mekanisk fågelskrämma. Ett vindrivet hjul snurrar en axel med träklubbor som slår på en resonansstock, så att en melodisk rytm uppkommer, samt ett ultraljud som skrämmer bort fåglar. Dimensionerna och kombinationerna av klubbor och resonansstock av olika träslag är avgörande för att rätt ljud skall uppkomma. Konstruktion är känd sedan åtminstone senare delen av 1600-talet , även om det finns historiker som hävdar att den funnits i Haloze sedan 1500-talet.

Sub-mediterran och mediterran materiell kultur

Informationen i detta delavsnitt kommer från band 5 av Borut Juvanecs arbete om Sloveniens folkarkitektur .

I Sloveniens mediterrana och sub-mediterrana delar dominerade rustika stenhus, en till två våningar höga. Fasaderna kunde vara vitkalkade, eller okalkade så att de i sig dekorativa kalk- eller sandstensblocken i väggarna syntes . Källaren var uthuggen direkt ur berget under husgrunden. Köken i lanthus på karstplatån, i Vipavadalen och på Goriziahöjderna låg vid ena husgaveln, i en avskiljd fönsterförsedd absid, s.k. ”spahnjenca”, med en central öppen eldstad och massiv skorsten. Planlösning gjorde att det inte blev för varmt i huset i sommarhettan. För att röken från eldstaden skall stiga, måste den vara varmare än omgivningen. En massiv skorsten av mycket stenmaterial säkerställde att den inte blev för varm. Den har både rök- och luftgångar. Den kraftiga fallvinden bora från Dinariderna blåser ofta på karstplatån och i kustlandet. Vinden leddes in genom spalter i skorstenen, kylde den i luftgångarna och skapade ett hjälpande uppåtdrag. På karstplatån och i Vipavadalen lades hustaken ofta av grovt tillhuggna kalkstensblock som är tillräckligt tunga för att stå emot boran, eller av flera lager romanska tegelpannor med murbruk mellan och nedtyngda av strategiskt placerade kalkstenblock . Vid kusten var det vanligare med enbart romanska tegelpannor på taket. Undersidan av takutsprången var försedda med träpaneler, s.k. ”planete”, ofta målade med rombiska mönster.

Byggnaderna till en gård på karstplatån var samlade runt en murinnesluten innergård, s.k. ”borjač”. En portal, s.k. ”porton”, med två trädörrar i muren ledde in till gården. I en nisch vid portalen på utsidan av muren fanns vanligen ett helgonaltare. Mot den vindskyddade innegården hade husen många fönster och längs fasaderna löpte trägallerier, s.k. ”ganki”, medan fasaderna mot utsidan hade färre fönster, eller inga alls i den dominerande vindriktningen för bora-vinden. Ytterfasaderna i den dominerande vindriktningen var ofta konvexa, för bättre stå emot vinden. Det finns en lång stenhuggartradition på karstplatån och i den lantliga arkitekturen ingår estetiska stendetaljer, såsom vackert tillhuggna dörr- och fönsterfoder, gårdsbrunnar och stuprörsrännor av kalksten. På innergården fanns vanligen en brunn, s.k. ”štirna”, med en vattencistern under gårdsplanen. På Karst, där den genomsläppliga kalksten gör att ytavrinningen är begränsad och grundvattenytan ligger djupt, fick man ta tillvara regnvattnet. Stuprör av kalksten från gårdens byggnader ledde ned i cisternen under gårdsplanen.

En del av landskapsbilden i slovenska kustlandet och på Karst är de kallmurade stengärdsgårdarna och små kallmurade stenhus, s.k. ”hiške” (plural och diminutiv för det slovenska ordet ”hiša” (”hus”)) (motsvarar kažun som finns i kroatiska Istrien). En ”hiška” (singular) användes som temporärt vind- och regnskydd för herdar och kreatur, eller kunde också fungera som redskapsbod.

Seder och bruk

Informationen i det här delavsnittet kommer från Niko Kurets två band om det slovenska högtidsåret .

Många seder och bruk i Slovenien har anknytning till det kyrkliga kalenderåret. I städer och byar firas de lokala skyddshelgonen ofta med processioner. Påsk är årets viktigaste högtid; julen därnäst. Julfirandet inleds med Sankt Nikolaus den 6 december och flera helgondagar i juletid (bland dessa Sankta Lucia och Sankt Stefan) följer fram till trettondagen. Knutet till minnet av de tre vise männens ankomst till Betlehem är stjärngossespel. Påsken firas, bl.a., med passionsspel i vissa städer, t.ex. Škofja Loka.

Förkristna seder lever kvar, t.ex., i karnevalen (på slovenska ”pust” eller ”fašenk”) och inför valborgsmässoafton, då eldar tänds och lövad majstång (på slovenska ”mlaj” eller ”majenca”) reses till första maj. Karnevalsfirandet är en viktig del av kulturarvet och varje region i Slovenien har sina unika karnevalskaraktärer och karnevalsseder. Till många av dräkterna hör trämasker, ibland dekorerade med djurhorn, fjäderskrudar, fårskinnskläder, färgglada tygband och pappersblommor, samt skällor för att föra oväsen. Karnevalskaraktärerna representerar olika naturväsen, djur och människokaraktärer.

Knutet till bondens kalenderår är, t.ex., vallandet av boskapen till och från fäbodarna i Alperna. När boskapen till Mickelmäss återvänder till dalarna från bergen, är de smyckade med blomsterkransar och stora skällor.

Folkmusik och folkdräkter

Slovensk folkmusik är nära besläktad med österrikisk, bayersk och norditaliensk. Violin, cello, kontrabas, krukbas, cittror, hackbräden, flöjter och okarina är exempel traditionella instrument . Under 1800-talet tillkom olika bleckblåsinstrument och steirisk harmonika och blåsensembler av alpin typ bildades . Steirisk harmonika ger folkmusiken i de östra alpländerna (Slovenien, Österrike och Bayern) dess karaktär. Den har en annan ”ljudbild” än ett vanligt dragspel. I en steirisk harmonika har varje knapp också två toner, beroende på om bälgen dras ut eller in. Basen är mycket kraftfull. Tambura är samlingsnamnet för en grupp långhalsade lutor (i olika storlekar, från baser till diskanter) som används lokalt i Slovenien och antas ha kommit till landet med kroatiska flyktingar (uskoker) som i samband Osmanska rikets expansion på Balkan under 1500-talet fick en fristad i sydostligaste Slovenien. Slovenska folksånger är vanligen flerstämmiga och sjungs ofta a cappella, eller ackompanjerade av cittra. Grundläggande är s.k. trepartspolyfoni (tre tenorstämmor och en bas), men ännu fler stämmor, upp till sju i sexpartspolyfonier (sex tenorstämmor och en bas), eller till och med nio i åttapartspolyfonier (åtta tenorstämmor och en bas), förekommer . Polyfonierna skapar en komplex, men harmonisk och mjuk ljudbild. Det slovenska sättet att sjunga passar koralmusik som har en stark tradition i Slovenien. Slovenen Jurij Slatkonja, även känd under sitt förtyskade namn Georg von Slatkonia, grundade 1498 gosskören Wiener Sängerknaben och skapade det kejserliga hovkapellet i Wien, på uppdrag av den tysk-romerske kejsaren Maximilian I . En annan slovensk mästare av polyfon a cappella-musik under Renässansen var Jacobus Gallus, också aktiv i det kejserliga hovkapellet.

Intimt förknippat med folkmusik i Slovenien är också bruket av folkdräkter. Många av folkdräkterna som nu är i användning i Slovenien härstammar från 17- och 1800-talen, men kan ha äldre detaljer . Dräkterna från Sloveniens kärnland Krain är av alpint snitt och används ofta i representativa sammanhang, för att presentera Slovenien internationellt (jämför funktionen för ”sverigedräkten” i Sverige) . Beskrivningarna av dam- och herrdräkterna, i de två följande styckena, baseras på föregående referens, samt på ett flertal artiklar i slovenska etnografiska museets årspublikation ”Slovenski etnograf” .

Damerna på de två korten (sett från vänster) i galleriet nedan bär Bleds folkdräkt, typisk för Krain. Huvudbonaden är en s.k. ”avba”, med ett svart sammetsfält broderat med guldtråd (ofta motiv med fertilitetssymbolik av betydelse i bondesamhället, såsom sädesax och blommor). Baktill på ”avban” sitter en stor rosett av vävda tygband broderade med blommotiv. Axelpartiet täcks av en vävd fransförsedd schal. Klänningen är ärmlös och snöres under bysten. Ett förkläde bärs ovanpå klänningen. Under klänningen bärs en vit blus (ursprungligen av linne; numera ofta bomull) med knypplad krage. Knyppling är ett typiskt hantverk för Slovenien. På fötterna bärs knutvirkade vita strumpor, ibland med röda strumpebandsrosetter, och svarta läderkängor. Två essentiella accessoarer är näsduken med knypplade detaljer (fästs vid livet på höger sida), samt den förgyllda bälteskedjan (s.k. ”sklepanec”) att fästa husnyckeln i. Ytterligare en essentiell detalj vid högtidliga tillfällen är en s.k. ”pušelj”, ett litet knippe av rosmarinkvistar, geraniumblad och röd nejlika (symboliserar trohet, hopp och kärlek), eller ibland av andra kombinationer av blommor . Damerna fäster sin ”pušelj” vid broschen som håller ihop schalen, mitt på bröstet; herrarna sätter den i hatten.

Herrdräkterna från Krain innehåller lederhosen (på slovenska ”irharce”) och en hatt prydd med en fjäderlyra (s.k. ”krivec”) från tuppen av en orre. Herrarnas sammetsväst, s.k. ”telovnik”, knäpps med knappar i silver eller pärlemor, är broderad med växtmotiv, t.ex. edelweiss, gentiana och rhododendron, eller vinrankor, och bärs ovanpå en vit skjorta (ursprungligen av linne; numera ofta bomull). Precis som damerna, täcker herrarna axelpartiet med en vävd schal, under västen, så att de fransförsedda kanterna sticker fram en bit ned på skjortärmarna. På fötterna har herrarna knähöga svarta läderstövlar med röda broderier runt skaftmynningarna, alternativt låga svarta skinnskor och i så fall knähöga virkade strumpor, ofta blåa. En essentiell detalj för herrarna är fickuret att ha i västens ficka.

Gastronomi

Det variationsrika landskapet ger ett brett utbud råvaror har gett upphov till ett stort antal regionala kök i landet . Grovt sett kan matkulturen indelas i alpin, mediterran och pannonisk typ. Gryn-, deg- och äggrätter, såsom polenta och ”kaša” (bovetepolenta), och olika typer av pastor, såsom ”štruklji” (pastarullar med varierande kryddningar och fyllningar) och ”njoki” (motsvarar gnocchi), kompletterade med svamp (ofta Karl Johanssvamp och kantareller), grönsaker och mejeriprodukter var traditionell fattigmansmat i stora delar av Slovenien. Svamp är en viktig råvara. Kopplat till den tidigare omfattande fäboddriften i det slovenska alpområdet är ostproduktionen. Många olika typer av ostar produceras i Slovenien, av både ko-, får- och getmjölk, eller blandningen av dessa. Lufttorkad skinka, olika typer av rökt kött och färska, rökta och torra korvar, inklusive salami, är traditionella charkvaror. Viltkött är vanligt och lokalt äter man under senhösten sjusovare. Det senare en udda sed som lever kvar sedan romartiden. Till Sankt Martin äter man gås och dricker ungt vin (första jäsningsomgången från årets skörd). Kräftor i Slovenien äts varma och utbudet av fisk är generellt gott. Oliver och vin har producerats i Slovenien sedan förromersk tid. Många autoktona druv- och olivsorter har bevarats och nyplanteras nu i större omfattning. Detta ger produkter med distinkt lokal karaktär. De slovenska vinerna håller ofta hög kvalitet, men få finns att tillgå på den svenska marknaden annat än som beställningsvaror. Typiska slovenska delikatesser är pumpkärnsolja (en traditionell produkt från Štajerska (slovenska Steiermark)) och vit tryffel (från kustlandet). Slovenerna är något av gastronomiska "lokalpatrioter" och lägger stor vikt på närproducerat och ekologiskt (se t.ex. artikeln "oförstörd matresa" från SvD ).

Icke-statliga organisationer i Slovenien

Slovenien har en rik tradition av frivilliga föreningar och intresseorganisationer som går tillbaka till långt före andra världskriget. Mer moderna icke-statliga organisationer (ISO) började dock utvecklas först under 1980-talet (mänskliga rättigheter, miljö med mera). I början av 2000-talet startade en dialog mellan regering och företrädare för icke-statliga organisationer (ISO) med syfte att formalisera ett framtida samarbete inom olika sektorer. Idag finns runt 22 000 olika icke-statliga organisationer/föreningar registrerade i Slovenien och de arbetar inom ett vitt spektrum av verksamheter; brandkåren, välgörenhet, miljö, mänskliga rättigheter, sociala frågor, ungdomsutbildning m.m. Till en allt större grad finansieras ISO:ernas verksamheter indirekt genom bidrag från EU:s strukturfonder, främst sociala strukturfonden. Andra finansiella källor är lokala myndigheter, kommuner och välgörenhet från allmänheten. Även om utbytet mellan regering och civila samhällets representanter har ökat de senaste åren utför ISO:s en mycket liten del av samhällets allmännyttiga tjänster. I ljuset av finanskrisen har dock senare politiska röster föreslagit att fler tjänster läggs ut på ISO:s .

Internationella rankningar

Källor

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Slovenien.
• Slovenska heraldika (slovensk heraldik) (slovenska)
• Slovenia.si (turismportal) (engelska)
• Slovenia.info (officiell reseguide)
• Government of the Republic of Slovenia (engelska)
• Slovenienhistoria.se (utförlig historiesajt)

Nedan följer en lista över vinnare och nominerade av en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll (Academy Award for Best Actress). Priset har delats ut i den här kategorin sedan den allra första Oscarsgalan, då Janet Gaynor vann för roller i tre av sina filmer.

Vinnare presenteras överst i fetstil och gul färg, och övriga nominerade följer efter. Året avser det år som filmerna hade premiär i USA, varpå skådespelarna tilldelades priset på galan året efter.

1920-talet

1930-talet

1940-talet

1950-talet

1960-talet

1970-talet

1980-talet

1990-talet

2000-talet

2010-talet

2020-talet

Flera priser för bästa kvinnliga huvudroll

Fyra priser

• Katharine Hepburn

Tre priser

• Frances McDormand

Två priser

Flera nomineringar för bästa kvinnliga huvudroll

Sjutton nomineringar

• Meryl Streep

Tolv nomineringar

• Katharine Hepburn

Tio nomineringar

• Bette Davis

Sju nomineringar

• Greer Garson

Sex nomineringar

• Ingrid Bergman
• Jane Fonda
• Deborah Kerr
• Sissy Spacek

Fem nomineringar

Fyra nomineringar

Tre nomineringar

Två nomineringar

Flera nomineringar för bästa kvinnliga huvudroll utan att vinna

Sex nomineringar

• Deborah Kerr

Fem nomineringar

• Irene Dunne
• Judi Dench

Fyra nomineringar

Tre nomineringar

Två nomineringar

Delat pris

En enda gång har priset för bästa kvinnliga huvudroll delats mellan två skådespelerskor; detta skedde 1969, då Katharine Hepburn och Barbra Streisand fick exakt lika många röster var av juryn.

Se även

• Oscar för bästa manliga huvudroll
• Oscar för bästa manliga biroll
• Oscar för bästa kvinnliga biroll

Amber Laura Heard, född 22 april 1986 i Austin i Texas, är en amerikansk skådespelare.

Biografi

Amber Heard är uppvuxen med sina två systrar till föräldrar Patricia Paige (född Parsons; 1956–2020) och David Clinton Heard (född 1950). Familjen ägde ett hus utanför den amerikanska staden Austin. Hon deltog i skönhetstävlingar som ung men har senare som vuxen uttryckt åsikten att hon inte längre stödjer denna typ av objektifiering. Heard är uppvuxen som katolik men valde att identifiera sig som ateist vid sexton års ålder efter att en nära vän gick bort i en bilolycka. Heard valde då att lämna den katolska skolan hon studerade vid för att flytta till Los Angeles och bli skådespelare. Hon fick sitt diplom vid en senare tid genom hemstudier.

Amber Heard fick sin första huvudroll i filmen All the Boys Love Mandy Lane (2006) och har under sin karriär spelat huvudrollen i filmer som The Ward (2010), Drive Angry (2011) och London Fields (2018). Hon har även haft biroller i filmer som Pineapple Express (2008), Never Back Down (2008), The Joneses (2009), The Rum Diary (2011), Paranoia (2013), Machete Kills (2013), Magic Mike XXL (2015) och The Danish Girl (2015). Hon har även deltagit i TV-serier såsom dramaserien Hidden Palms (2007) för The CW och Paramounts fantasyserie The Stand (2020).

Välgörenhetsarbete och aktivism

Heard reste till gränsen mellan USA och Mexiko med Amnesty International och arbetade med organisationen i ett projekt för att öka tvåspråkigheten i området i syfte att öka medvetenheten om den amerikanska immigrationspolitiken. Hon stöttade även kampanjen Stand Up for Human Rights gjord av Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Heard var en av nio talare under Förenta Nationernas nionde Annual Social Good Summit i september 2018. I hennes tal lyfte hon vikten i humanitet och signifikansen av rättvisa och lika villkor, vilket är centralt i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Hon talade även under Imagine the World We Want av HagueTalk i oktober 2018.

Under 2018 anslöt sig Amber Heard till Syrian American Medical Society (SAMS) som ambassadör och hjälpte till att finansiera medicinsk underrättelse till barn med talassemi i Zaatarilägren i Jordanien. I november 2018 reste Heard till Mexico för att delta i Smile Trains program där hon mötte barn med läpp-, käk- och gomspalt, deras föräldrar och läkare. I februari 2019 följde Heard med på SAMS uppdrag i Libanon för att stötta syriska flyktingar som levde i fattigdom. Väl där deltog hon i inofficiella upphandlingar i Bekaadalen i östra Libanon. Hon var även med och samlade in pengar med SAMS för psykologiska- och pedagogiska program för kvinnor- och barn i lägren.

Privatliv

Amber Heard kom ut under 2010 men har bekräftat att hon är attraherad av människor oavsett kön. Hon var i en relation med fotografen Tasya van Ree mellan 2008 och 2012 där hon valde att byta efternamn till van Ree under relationen. Hon återtog efternamn Heard under 2014.

Från 2015 till 2017 var Heard gift med Johnny Depp. Deras skilsmässa fick stor uppmärksamhet i media.

I december 2018 skrev Heard en debattartikel i The Washington Post, där hon berättade att hon blivit misshandlad i ett tidigare förhållande, utan att namnge den påstådda förövaren. Depp stämde då Heard på 50 miljoner dollar för förtal över denna artikel. Heard svarade med en motstämning och krävde Depp på 100 miljoner dollar för det våld och övergrepp som hon påstod att han utsatt henne för. Efter en uppmärksammad förtalsrättegång 2022 ansåg juryn att Heard genom artikeln avsiktligt hade förtalat Depp, och dömde henne till att betala honom 10 miljoner dollar i skadestånd. Depp dömdes att betala 2 miljoner dollar till Heard efter att hans advokat förtalat henne.

Filmografi

Referenser

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Amber Heard.
• Amber Heard på cwtv.com
• Amber Heard på Internet Movie Database (engelska)
• Amber Heard på TV.com

Scandinavian Airlines, SAS, har en flotta/fleet på totalt ca 140 flygplan, inklusive wet-lease från Cityjet och Nordica (Xfly). Alla planen är namngivna efter olika vikingar, däribland krigare och kungar samt drottningar, och alla dessa har kontrollerats från historisk synvinkel. Endast två namn saknar historisk koppling, och dessa är Christian Valdemar, som är son till Danmarks kronprins Frederik, och Huge Viking som är namngiven efter Huge i den nordiska mytologin. Detta namn passade bra på SAS första Boeing 747, då Huge betyder enorm på engelska.

Nuvarande flotta

I nedanstående lista finner du alla flygplan som ingår i SAS flotta idag.

Förklaringar till listan

Kommande flygplan

Historisk flygplansflotta

Referenser

Vancouver (vænˈkuːvər) är en kuststad belägen i regionen Lower Mainland i British Columbia i det sydvästra hörnet av Kanada. Staden har fått sitt namn från den brittiske kaptenen George Vancouver, som utforskade området på 1790-talet. Namnet Vancouver i sig själv har sitt ursprung i det holländska "van Coevorden", vilket betyder "person från Coevorden", en stad i Nederländerna.

Staden utgör det största storstadsområdet i västra Kanada och det tredje största storstadsområdet i Kanada. Enligt 2006 års folkräkning har Vancouver strax över 578 000 invånare, och dess storstadsområde cirka 2,3 miljoner invånare 2009. Av invånarna har 52 % ett modersmål som inte är engelska.

1867 började man anlägga timmerdepåer och sågverk vid området Gastown, vilket kom att bli kärnan kring vilken staden växte upp och Vancouver blev stad i april 1886. 1887 nådde utbyggnaden av Canadian Pacific Railway fram till Vancouver. Stadens stora naturliga hamn var attraktiv och blev snart en viktig del av handelsvägen mellan Orienten, östra Kanada och London.

Hamnen Port Metro Vancouver är numera den största i Kanada och den fjärde största (i tonnage räknat) i Nordamerika. Skogsindustrin är fortfarande den största industrin, men Vancouver är också känt för att vara en storstad mitt i naturen, varför turismen är stadens näst största industri. Vancouver är även Nordamerikas tredje största centrum för filmproduktion efter Los Angeles och New York och staden har därför fått smeknamnet "Hollywood North".

Vancouver brukar rankas högt i listor över "världens bästa stad", där livskvalitet värderas. Såväl 2009 som 2010 tog Vancouver förstaplatsen i brittiska affärstidningen The Economists sammanställning. Vancouver har varit värdstad för många internationella konferenser och tillställningar, bland annat United Nations Conference on Human Settlements 1976 och Världsutställningen 1986. Olympiska vinterspelen 2010 och paralympiska vinterspelen samma år arrangerades i Vancouver och i det närliggande Whistler, en vintersportort 125 km norr om staden.

Historia

Ursprungsbefolkning och europeiska upptäcktsresor

Arkeologiska fynd visar att platsen bebotts av indianstammar under omkring 8000 till 10000 år. Staden ligger i de områden där Squamish-, Xwméthkwyiem- och Tseil-waututh-stammarna hade sina bosättningar. Byar låg exempelvis i dagens Stanley Park, False Creek, Kitsilano, Point Grey och vid Fraserflodens mynning.

Spanjoren José María Narváez var 1791 den förste europé som utforskade kustremsan av vad som idag är Point Grey och delar av Burrard Inlet, även om historikern Samuel Bawlf menar att den engelske upptäcktsresanden Sir Francis Drake kan ha varit i området redan 1579. George Vancouver utforskade Burrard Inlets inre hamn 1792 och gav engelska namn åt flera ställen.

Simon Fraser, en utforskare och handelsman i North West Company, och hans besättning var de första kända européerna att sätta sin fot i det som idag utgör stadens område. 1808 reste de österut längs med Fraserfloden, kanske så långt som till Point Grey, nära dagens University of British Columbia.

Nybyggartid

När man fann guld i Thompsonfloden 1858 startade en guldrush och uppemot 25 000 personer, främst från Kalifornien, passerade dagens Vancouver. Vancouver är en av British Columbias yngsta städer, Den första bosättningen med européer i Vancouver var McLeery's Farm från 1862, öster om den förkoloniala First Nation Musqueambyn i dagens Marpole. År 1863 startades ett sågverk vid Moodyville i North Vancouver på andra sidan fjorden Burrard Inlet. Den följdes snabbt av flera andra sågverk som ägdes av den engelska entreprenören kapten Edward Stamp. Det blev startskottet för Vancouvers långa tradition inom timmernäringen.

Stamp grundade Hastings Mill, ungefär beläget vid början av dagens Gore Street, efter svårigheter med grynnor och strömmar på andra platser. Det var runt det sågverket som staden tog form. Sågverkets betydelse för stadens utformning minskade när järnvägssträckningen Canadian Pacific Railway anslöt till staden 1887. Hastings Mill fick stänga ner på 1920-talet. Utanför Hastings Mills ägor etablerade "Gassy" Jack Deighton ett provisoriskt värdshus 1867, och bosättningen som växte upp i dess närhet kom att kallas Gastown efter värdshusvärden.

År 1870 kartlade British Columbias kolonialregering bosättningen och anlade en stadsplan som döptes till Granville för att hedra det brittiska kabinettets kolonialminister lord Granville. Platsen valdes sedan till ändstation för den transkanadensiska järnvägen, Canadian Pacific Railway, vilket gav Vancouver ett övertag över de konkurrerande orterna Port Moody, New Westminster och Victoria. Järnvägen var ett villkor för British Columbias inträde i den kanadensiska konfederationen, föregångaren till dagens Kanada, år 1871. Pacificskandalen, en mutskandal gällande järnvägen som ledde till Kanadas första premiärminister John A. Macdonalds fall, samt en arbetsmarknadskonflikt gällande kinesisk arbetskraft gjorde att järnvägsbygget blev försenat och slutfördes först på 1880-talet.

Officiell status

Staden fick stadsrättigheter (incorporation) den 6 april 1886. Chefen för Canadian Pacific Railway William van Horne gav staden, som dittills kallats Gastown, sitt officiella namn Vancouver efter den engelska upptäcktsresanden George Vancouver. Den nya staden totalförstördes i en storbrand, Vancouverbranden, drygt två månader senare - 13 juni 1886. Staden byggdes snabbt upp igen och samma år grundades Vancouvers första brandkår. Befolkningen ökade snabbt, från en bosättning på cirka 1 000 invånare 1881 till 20 000 invånare vid sekelskiftet 1900 och 100 000 invånare 1911.

När guldrushen i Klondike inleddes 1898 blev Vancouver en handelsplats där guldletarna skaffade utrustning och proviant. En av handlarna var Charles Woodward som öppnade sin första butik i hörnet av Georgia Street och Main Street. Varuhuskedjan Woodwards kom sedan att dominera detaljhandeln tillsammans med ett annat samtida varuhus från British Columbia, Spencer's, och Nordamerikas äldsta kommersiella bolag Hudson Bay-kompaniet som grundats redan 1670.

Vancouvers ekonomi kom tidigt att domineras av stora företag som Canadian Pacific Railway som stod för kapital till stadens snabba uppbyggnad. En del tillverkningsindustri fanns, men råvaruutvinning dominerade företagsfloran och då framförallt timmernäringen. Hamnen som etablerades till stöd för råvaruutvinningen och nyttotrafiken i hamnen var den enskilt största ekonomiska sektorn i Vancouver på 1930-talet.

1900-talet

Storföretagens dominans på den ekonomiska marknaden åtföljdes av en inte sällan militant arbetarrörelse. Den första strejken i Vancouver genomfördes 1903 av järnvägsarbetare och riktades mot Canadian Pacific Railway och gällde i första hand att få ett erkännande från företaget att facket utgjorde en av arbetsmarknadens parter. Arbetarledaren Frank Rogers mördades av järnvägsbolagets polisstyrka när han gick strejkvakt i hamnen, och blev därmed den första martyren för arbetarrörelsen i British Columbia. Kanadas första generalstrejk genomfördes 1918 vid Cumberlands kolgruvor på Vancouver Island. Efter att ha avmattats under 1920-talet ökade strejkvågen 1935 när arbetslösa män strömmade in i staden för att protestera mot förhållandena i de hjälpläger för beredskapsarbete som militären skötte i avlägsna delar av British Columbia. Efter två månader med spänningar och demonstrationer bestämde sig de strejkande arbetarna för att ta sina klagomål till de federala myndigheterna i Ottawa, vilket ledde till en rörelse kallad On-to-Ottawa Trek, ungefär Vi går till Ottawa-marschen. Protesterna slogs ner med våld och arbetarna arresterades i staden Mission och internerades i arbetsläger under återstoden av depressionen. Protesterna och marschen hade stort stöd av allmänheten och flera av rörelsens krav gick trots allt igenom. Andra reformerande rörelser som första vågens feminism-, moral- och nykterhetsrörelser influerade Vancouvers utveckling. Mary Ellen Smith, en suffragett och alkoholförbudsivrare från Vancouver, blev den första kvinnan som tog plats i en lagstiftande provinsförsamling i Kanada 1918. Alkoholförbud infördes under första världskriget och varade till 1921 när alkoholförsäljningen togs över av provinsialregeringen, ett system som är i bruk än idag. Kanadas första antidroglag instiftades efter en undersökning av oroligheter i Vancouvers Chinatown och Japantown. Oroligheterna gällde rasmotsättningar och två av anmälarna var opiumtillverkare. När undersökarna upptäckte att opiumhålor besöktes av både vita kvinnor och kinesiska män stiftades en lag som förbjöd tillverkning, försäljning och import av opium för icke-medicinsk användning.

Geografi

Vancouver är beläget på Burrard-halvön, mellan Burrard Inlet i norr och Fraserfloden i söder. Mellan Georgiasundet i väster och Stilla havet reser sig Vancouver Island. Fram tills att staden fick sitt namn 1885 syftade "Vancouver" på Vancouver Island, och det är fortfarande en vanlig missuppfattning att staden ligger på ön. Staden, som har en yta på 114 km², tillhör tidszonen Pacific Time Zone (UTC−8) och Pacific Maritime Ecozone.

Vancouver har en av Nordamerikas största stadsparker, Stanley Park. Med sin yta på 404,9 hektar är den cirka tio procent större än Central Park i New York. Bergen North Shore Mountains dominerar stadsvyn, och på klara dagar kan man se den snötäckta vulkanen Mount Baker i delstaten Washington i sydost, Vancouver Island och Georgiasundet i väst och sydväst, och Bowen Island i nordväst.

Växtlighet

Växtligheten i Vancouverområdet var ursprungligen av typen tempererad regnskog, med barrväxter blandat med lönnträd och gråal, samt stora träsk (till och med i högt liggande områden, på grund av dålig avrinning). Barrträden bestod av en för British Columbia-kusten typisk blandning av douglasgran, Thuja plicata och Tsuga heterophylla. Området anses ha de största exemplaren av dessa arter på British Columbias kust, bara träd ifrån Seattle kunde mäta sig med träden från Burrard Inlet och English Bay. De största träden fanns i området kring Gastown där avverkningen började samt på sluttningarna vid False Creek och English Bay. Skogen i Stanley Park avverkades från 1860-talet till 1880-talet. Där finns fortfarande spår av dåtidens avverkningsteknik, till exempel urtag uthugget i stubbar och stammar i vilken en bräda sattes som fotstöd för att kunna avverka högre upp i trädet.

Många växter och träd i Vancouver-området har importerats från andra delar av Amerika eller från andra sidan Stilla havet. Flera arter av palmer växer i staden tillsammans med ett stort antal exotiska träd som brödgran och japansk lönn samt olika exotiska blommor som magnolior, azaleor och rhododendron. En del rhododendron uppnår enorma storlekar liksom andra arter som importerats från kärvare klimat i östra Kanada och Europa, men även den inhemska douglaslönnen blir storvuxen. Flera av stadens gator kantas av japanska körsbärsträd som skänkts av Japan på 1930-talet och därefter. Dessa blommar i flera veckor tidigt varje vår. Andra gator kantas av hästkastanj och andra dekorativa och skuggande träd.

Klimat

Vancouver har ett tempererat klimat med kanadensiska mått mätt och har ett kustklimat. Enligt Köppens system klassificeras klimatet Cfb. Sommarmånaderna är normalt torra ofta med måttlig torka i juli och augusti. Resten av året kännetecknas av desto större nederbördsmängder, särskilt mellan oktober och mars.

Den årliga nederbördsmängden, mätt på Vancouvers flygplats i Richmond, är i genomsnitt 1 199 mm. Stadens läge vid havet och topografin ger stora lokala variationer i nederbördsmängden. På vintern är det mätbar nederbörd de flesta dagarna. Somrarna är torrare med måttliga temperaturer på grund av den svala sjöbrisen. Den högsta genomsnittliga dagstemperaturen är 22 °C i juli och augusti, som kan stiga till 30 °C. Den högsta temperaturen någonsin uppmättes den 30 juli 2009 och var 34,4 °C.

I genomsnitt snöar det 11 dagar per år, varav tre dagar ger mer än 5 centimeter snö. Det faller i genomsnitt 48,2 cm snö per år, men normalt töar den bort ganska snabbt. Vancouver med ytterområden har de fjärde mildaste vintrarna av samtliga kanadensiska städer. De tre städerna med mildare vintrar är Victoria, Nanaimo och Duncan, samtliga belägna på närliggande Vancouver Island. Dagstemperaturen sjunker under nollgradersstrecket i genomsnitt 46 dagar per år och två av dessa dagar är temperaturen lägre än -10 °C.

Stadslandskap

Stadsplanering

Med 5 039 personer per km² (2006) har Vancouver en befolkningstäthet jämförbar med flera andra nordamerikanska storstäder. Stadsplaneringen i Vancouver karakteriseras av höghus med en blandning av näringsverksamhet och boende, till skillnad från den utglesning med förortsbyggande för bostäder och näringsverksamhet i city som annars är utbredd i Nordamerika. Det har ibland angetts som en av orsakerna till den högre livskvalitet invånarna visat sig uppleva. Stadsplaneringen i Vancouver karakteriseras av smala höghus med lägenheter, trots det högre priset det innebär jämfört med mer skrymmande höghus. Bostäder är vanligare än kontor i stadskärnan. Det var en inriktning som togs på 1950-talet när stadsplanerarna uppmuntrade byggandet av höghus för boende i stadskärnan med höga krav på ekonomisk uppbackning och öppna ytor för att försäkra sig om fri sikt och gröna ytor. Med den lyckade utvecklingen i dessa områden valde staden att upprepa det när äldre industriområden gjordes om till bostäder under mitten av 1980-talet. Stadsplaneringen i Vancouver har fått internationellt erkännande för sin boende- och levnadsmiljö. På senare tid har stadsplaneringen inriktat sig på en ekologiskt hållbar utveckling av staden.

Arkitektur

Inne i Vancouver utmärker sig byggnader som den nygotiska katedralen Christ Church Cathedral från 1895, art deco-byggnaden Hotel Vancouver, byggd 1939, och den nyklassiska domstolsbyggnaden från 1906 som inrymmer Vancouver Art Gallery. Modernare arkitektur i downtown utgörs bland annat av skyskrapan Harbour Centre från 1977, domstolsbyggnaden och Robson Square från 1983 samt biblioteket Vancouver Public Library, som är byggt för att efterlikna Colosseum i Rom, 1995.

Ägarlägenheterna i fastigheten Electra är uppförda i det kanadensiska elbolaget BC Hydros modernistiska byggnad från 1957. Även den så kallade "betongvåfflan" som byggdes till det före detta skogsbolaget MacMillan-Bloedel i brutalistisk stil är värt ett omnämnande.

Under världsutställningen 1986 tillkom den stora tältstrukturen Canada Place som utgjorde den kanadensiska paviljongen och nu bland annat fungerar som mässhall, kryssningsterminal och hotell. Stadssiluetten söderut definieras av rådhuset och Vancouversjukhusets Centennial Pavilion som uppfördes 1936 respektive 1958 . I de gamla delarna av city finns en samling edvardianska byggnader som på sin tid var de högsta i brittiska imperiet. Dessa var Carter-Cotton-byggnaden, även The Province Building, från 1908, Dominion Buildning från 1907 och Sun Tower från 1911. Sun Tower förlorade positionen som imperiets högsta byggnad när art deco-byggnaden Marine Building invigdes 1930. Den är inspirerad av New Yorks Chrysler Building och känd för sin kakelklädda fasad och dörrar och hissar i förgylld mässing, vilket gör den till en populär plats för filminspelningar. De högsta byggnaderna i dagens Vancouver är skyskraporna Living Shangri-La på 201 meter fördelade på 69 våningar, One Wall Centre som är 150 meter hög och tätt följd av Shaw Tower på 149 meter.

Demografi

Vancouver har kallats grannskapens stad, där varje grannskap har sin egen särskilda karaktär och etniska blandning. Personer av engelsk, skotsk och irländsk bakgrund är historiskt sett de största etniska grupperna i staden, och särdrag från brittiska och irländska samhällen och kulturer kan fortfarande märkas i några områden, speciellt i South Granville och Kerrisdale. Tyskar utgör den näst största etniska gruppen från Europa i staden och var en drivkraft i stadens samhälle och ekonomi fram till första världskriget då antityska stämningar bröt ut i Vancouver. Kineser är den största synliga etniska minoritetsgruppen i staden, och Vancouver har ett mångfaldigt kinesiskspråkigt samhälle, med flera olika dialekter såsom kantonesiska och mandarin. Områden med uppenbara etniska kommersiella områden är bland annat Punjabu Market, Little Italy, Greektown och tidigare även Japantown.

På 1980-talet, efter ett inflöde av immigranter från Hongkong på grund av osäkerheten över Storbritanniens överlåtande av Hongkong till Kina samt en större immigration från Kina självt och Taiwan, blev Vancouver den stad som har högst andel kinesisk befolkning i Nordamerika. Det utgjorde fortsättningen på en lång tradition av immigranter som har gjort Vancouver till den näst mest populära destinationen för immigranter i Kanada efter Toronto Andra större invånargrupper med asiatiskt ursprung är de från Sydasien, framförallt från Punjab på gränsen mellan Indien och Pakistan, samt från Vietnam, Filippinerna, Korea, Kambodja och Japan. Trots en ökning av antalet immigranter från Sydamerika under 1980- och 1990-talen har den varit ganska låg, 3,6 % av totala antalet immigranter, liksom immigrationen från Afrika på stadiga 3,3 %. År 1981 utgjorde andelen "synliga minoriteter" mindre än 7 % av befolkningen, en siffra som stigit till 51 % 2008.

Före immigrationsvågen från Hongkong hade de största icke-brittiska grupperna sitt ursprung i Irland och Tyskland, följda av skandinaviska, italienska, ukrainska och kinesiska, framförallt med ursprung i Guangdong. Från mitten på 1950-talet till 1980-talet kom många immigranter från Portugal och Vancouver har den tredje största portugisiska befolkningen i Kanada efter Toronto och Montréal. Östeuropeiska immigranter från forna Jugoslavien, Ryssland, Tjeckoslovakien, Polen och Ungern började anlända efter Sovjetunionens övertagande efter andra världskriget. Immigrationen av greker ökade i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet under militärdiktaturen i Grekland; de flesta bosatte sig i området kring Kitsilano. Vancouver har också cirka 11 000 invånare ur Kanadas ursprungsbefolkning.

Vancouver har blivit en samlingsplats för HBT-personer och British Columbia var den andra provinsen efter Ontario som lagstadgade om rätten till samkönat äktenskap. Centrum för gaylivet är i downtown runt Davie Street, känt som Davie Village. Vancouver har en av Kanadas största årliga Pridefestivaler.

Ekonomi

Med sitt läge mot Stillahavsregionen och då staden är den västra ändpunkten för den transkontinentala landsvägen och järnvägssträckningar, är Vancouver ett av landets största industriella centra. Vancouvers hamn, som är Kanadas största, hanterar årligen gods och varor värt 75 miljarder kanadensiska dollar. Aktiviteterna i hamnen bidrar årligen med 10,5 miljarder dollar till bruttonationalprodukten och 22 miljarder i economic output. Flera företag inom skogsindustri och gruvindustri har förlagt sina huvudkontor i Vancouver, och på senare år har staden blivit ett växande centrum för mjukvaruutveckling, bioteknik och en livlig filmindustri.

Vancouvers vackra läge lockar många turister till staden. Stora turistmål är stadens parker och offentliga trädgårdar, exempelvis Stanley Park, Queen Elizabeth Park och VanDusens botaniska trädgård, samt omgivningarna i form av berg, hav och de natursköna landskapen. Årligen passerar över en miljon människor Vancouver på kryssningssemestrar, ofta med Alaska som slutdestination.

Vancouver är en dyr stad att bo och vistas i, med Kanadas högsta bostadspriser. Undersökningar från 2006 rankar Vancouvers genomsnittliga bostadspriser som Kanadas högsta, och världens 13:e högsta. Stadens myndigheter har gjort ansträngningar för att sänka bostadspriserna på olika sätt, exempelvis genom bostadsrättsbildningar och förtätning av bebyggelsen. 2007 kostade ett medelstort tvåvåningshus i Vancouver 757 750 dollar, jämfört med 467 742 dollar i Toronto och 322 853 i Calgary, de två städer i listan som kommer efter Vancouver avseende huspriser.

Styre

Vancouver är till skillnad från andra kommuner i British Columbia inkorporerat i och med Vancouvers privilegiebrev (Vancouver Charter). Lagstiftningen som antogs 1953 ersatte Vancouver Incorporation Act från 1921 och ger staden mer och olika befogenheter än vad andra samhällen har under British Columbias "Municipalities Act". Det kommunala styret har dominerats av det borgerliga Non-Partisan Association sedan andra världskriget, även om deras styre avbrutits av några mitten-vänster styren fram till 2008. Partiet var splittrat rörande narkotikapolitiken 2002, vilket underlättade för en jordskredsseger för partiet Coalition of Progressive Electors i ett skadereducerande program. Därefter öppnades Nordamerikas första program för säkra injektioner för det stora antalet intravenösa heroinanvändarna i staden.

Vancouver styrs av det tio ledamöter starka Vancouver City Council, en skolstyrelse med nio ledamöter och en parkförvaltning med nio ledamöter. Samtliga väljs för treåriga mandatperioder genom majoritetsval. Historiskt, och i val på alla nivåer, så har de ekonomiskt starkare västra delarna av Vancouver röstat mer konservativt och liberalt medan de östra delarna röstar mer på vänstern. Det bekräftades av resultaten från 2005 års provinsval och 2006 års federala val.

Trots stadens politiska polarisering råder konsensus gällande en rad frågor: Skydd av statliga parker, fokus på effektiv kollektivtrafik, fokus på minskning av skadeverkningar av illegala droger och en genomgående önskan att stadens utveckling är förankrad i samhället har ett brett stöd i hela det politiska spektrumet.

I valkampanjen till kommunalvalet 2008 ersatte det borgerliga partiet Non-Partisan Association den sittande borgmästaren Sam Sullivan som kandidat med Peter Ladner, om än knappt. Huvudmotståndare var Gregor Robertson, en före detta medlem i British Columbias lagstiftande församling samt ordförande och grundare av juicetillverkaren Happy Planet, borgmästarkandidat för Vision Vancouver. Peter Ladner besegrades av Gregor Robertson och Vision Vancouver med bred marginal, nästan 20 000 röster. Maktbalansen försköts kraftigt till Vision Vancouvers fördel som tog sju av tio platser i stadsrådet. De övriga tre fördelades med två till COPE, Coalition of Progressive Electors, samt en till Non-Partisan Association. Av parkförvaltningens sju platser fick Vision Vancouver fyra och Green Party (de gröna), COPE samt Non-Partisan Association fick varsin plats. I skolstyrelsen fick Vision Vancouver in fyra, COPE tre och Non-Partisan Association två ledamöter.

Provinsiell och federal representation

I British Columbias lagstiftande församling representeras Vancouver av 11 ledamöter (Members of the Legislative Assembly, MLA:s). För närvarande hålls sex platser av BC Liberal Party och fem av BC New Democratic Party.

I Kanadas underhus representeras Vancouver av fem parlamentsledamöter. Vid de federala valen år 2004 vann Liberal Party of Canada fyra platser och det federala New Democratic Party (NDP) vann en. Vid de federala valen år 2006 omvaldes alla parlamentsledamöterna. Den 6 februari 2006 hoppade dock liberalen David Emerson, hemmahörande i det federala distriktet Vancouver Kingsway, av och gick med i det Konservativa partiet, vilket gav de konservativa en plats i Vancouver. Vid de federala valen år 2008 vann NDP platsen för Vancouver Kingsway som lämnats av Emerson. Detta innebar att NDP hade två platser gentemot de liberalas tre.

Poliskår

Royal Canadian Mounted Polices "E" Division har ansvar för det polisiära arbetet i det största delarna av Lower Mainland. Den polisiära verksamheten i Vancouver sköts dock av Vancouver Police Department som har 1 174 poliser och en operationell budget på 149 miljoner dollar (2005). Över 16 procent av stadens budget gick till polisen år 2005.

Vancouver Police Department operationella delar består av en tropp med cyklande poliser, en tropp som övervakar staden med båtar och en tropp med hundförare. I staden finns även en tropp med ridande poliser vilka främst används för att patrullera i Stanley Park och ibland Downtown Eastside och i West End, samt vid övervakning av större folksamlingar där det finns risk att oroligheter kan uppstå. Polisen arbetar tillsammans med den civila frivilligbaserade Community Police Centres. År 2006 bildade poliskåren en egen antiterroristenhet. År 2005 grundades en ny polisstyrka med uppdrag att kontrollera de allmänna färdmedlen, kallad Greater Vancouver Transportation Authority Police Service, vilken har bytt namn till South Coast British Columbia Transportation Authority Police Service.

Även om det är olagligt arresterar vanligtvis inte poliser i staden invånare som innehar små mängder marijuana. År 2000 grundade Vancouvers polisavdelning en specialiserad drogavdelning, "Growbusters", att bekämpa stadens uppskattade 4 000 hydrokulturella marijuanaodlande verksamheter i staden. Kampanjen har också fått kritik.

År 2008 hade Vancouver Kanadas sjunde högsta brottslighetsnivå, ett tapp på tre platser sedan 2005, bland Kanadas 27 största storstadsområden. Likt andra kanadensiska städer har dock brottsligheten fallit kraftigt. Egendomsbrotten i staden är speciellt höga, bland de högsta bland de större nordamerikanska städerna. Men även dessa brott minskade med 10,5 % mellan 2004 och 2005, enligt polisen i staden. Metro Vancouver har den högsta mängden pistolrelaterade våldsbrott i alla större storstadsområden i Kanada, enligt en studie från 2006. För varje 100 000 människor i Metro Vancouver var det 45,3 våldsamma handlingar innehållande en pistol, något högre än Toronto CMA med 40,4, men långt över landets genomsnittliga 27,5. En serie gängrelaterade incidenter i början på 2009 eskalerade till vad polisen har kallat gängkriget i Vancouver 2009. Flera evenemang, såsom Asia-Pacific Economic Cooperationkonferensen, ett toppmöte mellan Clinton och Jeltsin eller Symphony of Fires fyrverkerier, som staden är värd för, kräver en stor mängd poliser. Ett upplopp vid Stanley Cup 1994 var polisen övermäktig och över 200 personer skadades.

Kulturliv

Film och teater

I Vancouver finns ett stort teaterutbud. Bland de mest framstående teatrarna kan nämnas Arts Club Theatre Company och Vancouver TheatreSports League på Granville Island, Vancouver Playhouse Theatre Company och Bard on the Beach. Teatern Queen Elizabeth Theatre tar över 2 000 besökare. Touchstone Theatre, Studio 58, Carousel Theatre och United Players of Vancouver är exempel på mindre teatrar. Theatre Under the Stars sätter upp utomhusmusikaler varje sommar på Malkin Bowl i Stanley Park. Dessutom går årligen en fringefestival av stapeln i Vancouver.

Under två veckor i september varje år hålls Vancouver International Film Festival, som vanligen har över 350 filmer i programmet och hör till de största filmfestivalerna i Nordamerika. Vancity Theatre, som är knuten till festivalen, visar independentfilmer resten av året. Likadant gör Pacific Cinematheque, Festival Cinemas-biografen samt Hollywood- och Rio-biograferna.

Musik

Musik från Vancouver omfattar bland annat klassisk musik, folkmusik och populärmusik. Vancouver Symphony Orchestra är en professionell orkester baserad i staden. Vancouver Opera är en stor operaensemble i staden. Staden är också hem för ett antal viktiga kanadensiska tonsättare, som Rodney Sharman, Jeffrey Ryan, och Alexina Louie.

Vancouver har en stor indiescen. Noterbara indieband och artister från staden inkluderar Delerium, FrontLine Assembly, Skinny Puppy, The New Pornographers, Japandroids, Fake Shark – Real Zombie!, Destroyer, Black Mountain, Mother Mother, Ladyhawk och Hey Ocean!.

Museum

I stadsdelen Kitsilano ligger Vancouver Maritime Museum och H. R. MacMillan Space Centre. Museet Museum of Anthropology at UBC innehåller omfattande samlingar av föremål från First Nations-kulturer längs Pacific Northwests kust. Vancouver Museum innehåller samlingar med objekt med koppling till Vancouver och dess närområde. I staden finns även vetenskapsmuseet Science World at Telus World of Science.

Vancouver Art Gallery har en permanent utställning med cirka 10 000 objekt, bland annat med en omfattande samling av verk av Emily Carr.

Nattliv

I många år har Vancouvers nattliv begränsats av tidiga stängningstider bland barer och nattklubbar, och en motvilja från myndigheterna att tillåta vidare utveckling. Sedan 2003 har Vancouver dock experimenterat med senare stängningstider och mildrade regleringar, och ett försök att utveckla centrum som ett område med mycket nöje har gjorts, speciellt på och runt Granville Street.

Livskvalitet och levnadskostnader

Vancouver har rankats som en av de bästa platserna att bo på i mer än ett decennium. Å andra sidan hade Vancouver enligt Forbes den sjätte mest överprissatta fastighetsmarknaden i världen och den näst högsta i Nordamerika efter Los Angeles 2007. Vancouver har också rankats som Kanadas näst dyraste stad att bo i efter Toronto och den 89:e dyraste staden i hela världen. Samma år rankades Vancouver som den 10:e renaste staden i världen enligt Forbes.

Andelen personer som lider av fetma i Vancouver är 12 % jämfört med övriga Kanadas genomsnittliga 23 %. Av invånarna i Vancouver är 51 % överviktiga, vilket gör staden till den fjärde smalaste i Kanada, efter Toronto, Montréal och Halifax.

Media

Vancouver är ett betydande centrum för produktion av film och TV. I Nordamerika är det bara i Los Angeles och New York som det spelas in mer film och Los Angeles är den enda staden i världen som spelar in fler TV-produktioner. 2008 spelades det in mer än 260 filmer i Vancouver enligt British Columbia Film Commission. Anledningen är att det i Los Angeles har blivit för dyrt och krångligt att spela in film, medan statliga bidrag och skattelättnader för filmproduktion i British Columbia samt den relativa närheten till Los Angeles med samma tidszon gjort att staden fått smeknamnet Hollywood North", ett smeknamn som staden delar med San Francisco och Toronto. Det har dock spelats in film i Vancouver i ett sekel och det började med Edison Studios, 1910.

En bred blandning av lokala, nationella och internationella tidningar distribueras i Vancouver. De två största engelskspråkiga dagstidningarna är The Vancouver Sun och The Province. Två nationella tidningar som distribueras är The Globe and Mail som började med en upplaga i British Columbia 1983 och nyligen expanderade med tre sidor om och från British Columbia samt National Post som är en nyhetstidning med nationella nyheter. Andra lokala nyhetstidningar är de båda gratistidningarna: den kanadensiska 24H och Metro, Vancouver Courier, som utkommer två gånger i veckan och den oberoende tidningen The Georgia Straight. Det finns tre kinesiskspråkiga dagstidningar som riktar sig till den stora andelen kantonesisktalande och mandarintalande befolkningen. Dessa är Ming Pao, Sing Tao och World Journal. Det finns också ett antal andra lokala och internationella tidningar som riktar sig till andra multikulturella grupper.

Några företag med lokala TV-stationer är CBC, Citytv, CTV och Global BC. OMNI British Columbia producerar dagliga nyheter på kantonesiska, mandarin, punjabi och koreanska och en gång i veckan på tagalog såväl som program som riktar sig till andra grupper. Den kinesiska företagsgruppen Fairchild Group har även två TV-stationer: Fairchild TV och Talentvision som riktar sig till en kantonesiskspråkig respektive mandarinspråkig publik.

Några radiostationer med nyhetsredaktioner är CBC Radio One, CKNW och CKWX. Radio-Canadas sändningar CBUFT channel 26 (Télévision de Radio-Canada), CBUF-FM 97.7 (Première Chaîne) och CBUX-FM 90.9 (Espace musique) riktar sig till Vancouvers fransktalande invånare. Vancouver har också British Columbias äldsta ukrainska radioprogram, Nash Holos.

Trots det stora utbudet är mediakoncentration ett ofta diskuterat ämne i Vancouver eftersom tidningarna The Vancouver Sun, The Province, the Vancouver Courier och andra lokala tidningar som Surrey Now, Burnaby Now och Richmond News samt TV-bolaget Global BC samtliga ägs av Postmedia Network, tidigare Canwest. Koncentrationen har också sporrat alternativa media vilket gjort Vancouver till centrum för oberoende internetbaserad media som The Tyee och NowPublic.

Sport och fritid

Stadens milda klimat och närheten till hav, berg, floder och sjöar gör området populärt för friluftsaktiviteter. Vancouver har mer än 1 298 hektar parkområden, varav Stanley Park med sina 404 hektar är den största. Staden har flera större stränder längs Stanley Parks kuststräcka, runt False Creek till den södra sidan av English Bay, från Kitsilano till University Endowment Lands, vars stränder inte tillhör Vancouver. De 18 kilometerna stränder omfattar Second och Third Beach i Stanley Park, First Beach längs English Bay, Kitsilano, Jericho, Locarno, Spanish Banks, Spanish Banks Extension och Spanish Banks West. Vid insjön Trout Lake finns det också stränder. Kustlinjen möjliggör ett stort utbud av vattenidrotter och båtentusiaster.

Inom 20–30 minuters bilfärd från Vancouvers city ligger North Shore Mountains med tre skidorter: Cypress Mountain, Grouse Mountain och Mount Seymour. I området finns även omfattande system av stigar för mountainbikecyklister. Under perioder med regn och då snön smälter på våren uppstår starka forsar i floderna Capilano River, Lynn Creek och Seymour River vilket erbjuder möjligheter för dem som sysslar med forspaddling. Kanjonerna till floderna är dock mer passande för klättring och simning.

Långdistanslöpning innefattar 10 kilometersloppet Vancouver Sun Run, maratonloppet i maj månad och Scotiabanks halvmaraton i juni. Årligen går också Grouse Grind Mountain Run, längs en brant 2,9 kilometer lång klättringsled på Grouse Mountain. En annan förhållandevis krävande vandringsled är Baden-Powell trail, uppkallad efter scoutrörelsens grundare, som är en 42 kilometer lång led från Horseshoe Bay i västra Vancouver till Deep Cove i norr.

Vancouver var värdstad för olympiska vinterspelen 2010 och paralympiska vinterspelen samma år. Alpin skidåkning, puckelpist och halfpipe hölls på berget Whistler Creekside i utkanten av staden. Snowboard och längdskidåkning hölls på grannen Cypress Mountain. 2009 var Vancouver värd för World Police & Fire Games (polis- och brandmannaspelen) som hålls vartannat år. När Kanada var värd för U20-VM i herrfotboll 2007 spelades flera matcher på Swangard Stadium i närliggande Burnaby.

År 2011 var Vancouver värd för Grey Cup, mästerskapen i kanadensisk fotboll. Turneringen hålls årligen i en av de städer som har ett lag i högsta divisionen. Basketlaget Vancouver Titans spelade sin första säsong 2009 med hemmaplan i Langley Event Centre. Vancouver är centrum för frisbeesporten ultimate och sommaren 2008 var Vancouver värd för världsmästerskapen i ultimate.

Vänorter och regionalt samarbete

Vancouver var en av de första städerna i Kanada som deltog i internationellt samarbete genom vänorter. Vancouver fick 1986 sin femte vänort och beslut togs därefter att inga ytterligare överenskommelser om att bli vänort skulle antas, för att kunna förbättra samarbetet med de redan existerande vänorterna. De fem vänorterna är:

• Odessa, Ukraina, sedan 1944
• Yokohama, Japan, sedan 1965
• Edinburgh, Storbritannien, sedan 1978
• Guangzhou, Kina, sedan 1985
• Los Angeles, USA, sedan 1986

Det finns 21 kommuner i Greater Vancouver Regional District (GVRD). Även om var och en av dessa har egen kommunledning övervakar GVRD gemensamma tjänster i storstadsregionen, såsom vatten, avlopp, transport och parker.

Se även

• Downtown Vancouver
• Lower Mainland
• Metro Vancouver

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Vancouver.
• Officiell webbplats (engelska)